jakten på den försvunna mamman
min mamma fyller år idag. 53 år blir hon, stackarn med en av världens sämsta dagar att fylla år på. det är så synd om henne att hon inte ens får frukost på sängen. men det har hon liksom dragit på sig själv.
förr om åren smög pappa upp, fixade gofrukost till henne, väckte oss och så stod vi där utanför deras sovrumsdörr och började sjunga för full hals, så blev mamma lika glad för våra brokiga teckningar, eller bubbliga gipstavlor, eller varför inte 4 meter långa fingerstickade ormar. hela denna trevliga tradition fick ett abrupt slut julen 2004. varför? jo, såhär var det:
det var en snöig jul och mamma hade pratat om att eventuellt gå iväg på julotta, men det var inget bestämt riktigt. tilläggas redan här bör att mamma är så lättväckt att hon vaknar av kyrkklockorna som bara hörs om det är knäpptyst och man verkligen anstränger sig för att lyssna, så när pappa skulle kolla om hon var hemma eller inte var han tvungen att smyga det tystaste han kunde. just denna juldagsmorgonvaknade pappa och såg att mammas täcke var alldeles uppbullat, så han tog för givet att hon var där, men han vågade inte röra det ifall hon skulle vakna. för att dubbelkolla såg han till att det inte fanns några fotspår i snön, och det fanns det inte heller.
så han plockade fram frukost, la paketet på brickan, väckte oss (mig och em) och vi ställde oss som vanligt utanför sovrumsdörren och började sjunga. lite konstigt tyckte vi allt att det var när hon inte vaknade av vår skönsång när vi hade kommit till sänggaveln, men vi tänkte att vi får väl sjunga en gång till och jättehögt. fortfarande inte ett ljud från födelsedagsbarnet. mitt i andra omgången började jag puffa på täcket för att skaka liv i kvinnan, men upptäckte att hon var inte där!! pappa och em skrattar fortfarande åt hur förstörd jag lät på rösten när jag avbröt sången för att meddela detta ytterst tragikomiska.
pappa skrattade så han grät (det var första gången jag har sett honom så), emelie hade svårt att hålla tätt och jag kunde knappt stå på benen. som vi skrattade!!
en halvtimme senare kom mamma hem från julottan och fick höra om eländet, eländet som blev slutet för hennes födelsedagsfrukost. såhär glad är hon för det:
förr om åren smög pappa upp, fixade gofrukost till henne, väckte oss och så stod vi där utanför deras sovrumsdörr och började sjunga för full hals, så blev mamma lika glad för våra brokiga teckningar, eller bubbliga gipstavlor, eller varför inte 4 meter långa fingerstickade ormar. hela denna trevliga tradition fick ett abrupt slut julen 2004. varför? jo, såhär var det:
det var en snöig jul och mamma hade pratat om att eventuellt gå iväg på julotta, men det var inget bestämt riktigt. tilläggas redan här bör att mamma är så lättväckt att hon vaknar av kyrkklockorna som bara hörs om det är knäpptyst och man verkligen anstränger sig för att lyssna, så när pappa skulle kolla om hon var hemma eller inte var han tvungen att smyga det tystaste han kunde. just denna juldagsmorgonvaknade pappa och såg att mammas täcke var alldeles uppbullat, så han tog för givet att hon var där, men han vågade inte röra det ifall hon skulle vakna. för att dubbelkolla såg han till att det inte fanns några fotspår i snön, och det fanns det inte heller.
så han plockade fram frukost, la paketet på brickan, väckte oss (mig och em) och vi ställde oss som vanligt utanför sovrumsdörren och började sjunga. lite konstigt tyckte vi allt att det var när hon inte vaknade av vår skönsång när vi hade kommit till sänggaveln, men vi tänkte att vi får väl sjunga en gång till och jättehögt. fortfarande inte ett ljud från födelsedagsbarnet. mitt i andra omgången började jag puffa på täcket för att skaka liv i kvinnan, men upptäckte att hon var inte där!! pappa och em skrattar fortfarande åt hur förstörd jag lät på rösten när jag avbröt sången för att meddela detta ytterst tragikomiska.
pappa skrattade så han grät (det var första gången jag har sett honom så), emelie hade svårt att hålla tätt och jag kunde knappt stå på benen. som vi skrattade!!
en halvtimme senare kom mamma hem från julottan och fick höra om eländet, eländet som blev slutet för hennes födelsedagsfrukost. såhär glad är hon för det:
Kommentarer
Postat av: Julia
HAHAHAHAHHAHA... jag tror jag har hört denna historien innan! Lika kul nu HAHA..
Trackback