kanske rentav gråta en skvätt?

jag skulle ljuga om jag sa att dagen har varit bedrövlig, för det har den inte. det är bara den senaste timmen som har varit det. eller, senaste en och en halv timmen. jag har jobbat idag och gått upp klockan 06.15, hittade inga russin så jag struntade i grötfrukost. tog med mig macka till jobbet istället. sen promenerade jag med raska steg till jobbet. det tog 4½ håkanhellströmlåtar. trots en liten motgång där i frukostandet var det inget som fick modet på fall. inte ens en hel arbetsdag i de där hemska, hårda, skogsgröna trätofflorna, fastän att jag fick ont i fötterna av dem, inte ens de fick mitt mod på fall. inte heller provtagning med nålstick och elände fick mitt mod att ens svikta lite grann fastän att hon var jätteoförsiktig, så medan hon grejade liksom vispade hon runt nålen i mig. INTE skönt. fast hon var rätt trevlig mot mig. det finns förresten en kvinna där på blodcentralen som är så sjukt läskig. hon uppträder sådär korrekt och allt, men det känns som att det bara är ett skal, ett sjuksköterska-skal liksom. jag vet inte, men det är något med henne. kanske lite dr. jekyll, mrs. hyde månde? hoppas inte!!

vad som fick mitt mod att sjunka ner till botten av sjön var när jag skulle ta mig hem. albin hade nycklarna så när jobbet var slut skulle jag först promenera till hans jobb och hämta dem. väl utanför dörren (jag jobbar i bunkerliknande förhållanden) insåg jag att det bara var snöslask och halt och eländigt. sagt och gjort, jag knallade uppför backen mot bisam. kom därifrån och allt gick till synes bra (förutom att jag hela tiden gick som att jag hade bajsat ner mig, livrädd för att halka och slå ihjäl mig och därmed bli till allmänt åtlöje inför hela universitetsbesättningen och deras undersåtar. dessutom skulle det göra jätteont och jag skulle bli genomblöt. väl förbi humhuset ringde albin och sa att jag måste vända om för han hade sin cykelnyckel på nyckelringen. jag sa elaka saker till honom och han erbjöd sig att möta mig halvvägs. jag gick med på det, men redan då var jag trött i fötterna (de där träskornas fel!) och less på att gå tomtesteg och när vi träffades bad jag honom bära mig hem. jag menade det men han skrattade åt mig. sen fick jag en kram på det. vidare mot haga. och jag halkade och slipprade och allt och jag var arg och sur och trött fastän att jag hade kjellvander i öronen. alltså. inte riktiga kjellvander (bedövad av trötthet börjar jag hallucinera surrealistiska bilder om kjellvanders huvud som sticker ut ur mina öron och han sjunger), jag har givetvis hans musik på min telefon. det var omöjligt slask överallt och mina skor var dyblöta och jag var ännu argare, typ lite mer för varje steg, och jag var frusse om fötterna. till slut kom jag hem, och då hade jag lyssnat på nästan hela kjellvander-albumet. fattar du hur mycket längre det tog att gå hem från än till jobbet?? det är 4½ låt MER än det tog i morse. eländes.

äkta mig, kung vinter, och vi ska för evigt leva i ditt vinterparadis!