jag var ihop med en som heter daniel (fy så hutlöst utlämnande jag är) i nio månader. en gång försökte jag kyssa han, men han hade inte riktigt den rätta knycken, eller a. ganska långt ifrån den rätta knycken, så jag tänkte att "jaja, ska jag va ihop med han får jag väl leva med att aldrig mer kyssas, för det är inte det här jag vill koppla ihop med en passionerad kyss". jag bestämde mig alltså för att lätta kindpussar fick bli pussandets melodi.
under sommaren vi var ihop bodde jag hemma hos mina föräldrar och han hälsade på under en veckas tid. scenen som ni nu kommer att få ta del av utspelade sig i köket i huset hemma på markavägen.
>>>
paret kramas. daniel släpper taget lite lätt, så att han kan se in i sin kvinnas ögon. hon ser tillbaka och tänker "är det här verkligen the one?" hon försöker dölja det tvivel han hade kunnat skönja i hennes ögon, om han bara hade tittat djupt nog. han sluter sina ögon, böjer sig framåt och pussar henne lätt på läpparna. hon märker att hans läppar öppnar sig för att bjuda på en kyss, i typisk daniel-anda. hon ålar sig målmedvetet ur hans grepp och  plötsligt utbrister han, besviken och undrande: "men, jag försöker ju kyssa dig!" hon svarar ursäktande: "jag vet.". tagen av sin egen ärlighet störtar hon ut ur rummet, ut ur huset där hon känner sig tillfångatagen av hans närvaro och ut i trädgården. där sätter hon sig mitt i trädgårdslandet och rensar ogräs för att fly undan tillvaron hon själv har försatt sig i.
>>>
kan meddela att det tog slut ett par månader senare. jag ville inte ha det sådär. no wonder.