imorgon far vi till lainejaur och firar påsk med hela familjen lundmark och några till. imorgon, efter jobbet alltså. det sägs bli riktigt blåsigt där under påskhelgen, så det ger sig hur mycket skoter det blir. i ärlighetens namn är jag inte så brydd, jag ser mest fram emot att få spendera tid med alla där. sweet! (och skulle familjen bli osams eller om det skulle bli olidligt tråkigt kan jag alltid dyka in i lite kurslitteratur. mm.

på söndag gifter sig jelena och tobias och då ska vi dit. jag har nog valt vilken av mina två klänningar jag ska ha nu. tror jag. tur att jag inte har fler, förstå vilka kval jag skulle lida när jag skulle välja! (analys: är det kanske därför jag är minimalist på, i princip, alla plan här i livet? existentialismens alla kval över alla livets val.)

på måndag kommer jag hem igen. då ska jag kanske ge er en uppdatering med bilder och text. då eller på tisdag.

nåväl. glad påsk på er, gott folk!

här följer vilka artister vi såg och vad jag tyckte om det. är du inte det minsta intresserad av min recension av umeå open kan jag trösta dig med att jag alldeles strax kommer lägga in ett nytt inlägg som inte alls kommer handla om musik.
fredag
salem al fakir: ooh. kom just till de sista fyra låtarna och det känner jag mig, lite så här i efterhand, ledsen för. låten jag verkligen ville höra var it's true, och just när vi kom genom dörrarna började de spela den. snacka om flyt! och jo. han var kanonbra live, det lilla vi hann se. han gav allt, och det uppskattar jag storligen.
anna ternheim: jag gillar anna, men jag hade inte superhöga förväntningar. eller jo, rent musikaliskt hade jag det, att det liksom skulle vara ännu bättre och kraftfullare än på skivan. men det var det inte. det var som på skivan, och eftersom jag inte hade tänkt så mycket mer på hennes spelning kan jag inte säga att jag är missnöjd. samtidigt vore det att ljuga om jag sa att jag var nöjd, för det är jag inte. men bra är hon ändå. det fina med anna är att hon inte handlar om att vara snygg, eller rolig, spektakulär, eller flörtig, eller ha snygga moves. hon handlar om musik och det gillar jag.
laleh: inte heller den här spelningen hann jag med från start, men jag kan ändå bara konstatera att hon var bra. avspänd, flummig, närvarande (väldigt närvarande, befriande närvarande) och fin. alltså fin som i att hon levererade en fin spelning. inlevelse, kan man kanske sammanfatta henne med.
melody club: jag erkänner. jag har stått och smådiggat till melody clubs radiohits. men längre än så räckte de inte för mig. fine, det var spektakulärt i form av lampor och strålkastare och röda mickstativ, men sorry. det krävs mer än så. mitt intryck var att det var lite cirkus över det, fast inte rolig cirkus utan otäck, där clownen ansträngde sig bortom all förmåga för att bevisa att han visst är rolig. problemet är att clownen inte är det minsta rolig. som en blandning mellan otäck cirkus med clowner och filmen klassfesten, den känslan hade jag när jag lämnaed idun inte ens halvvägs in i konserten.

lördag
deportees: jag har sett deportees spela live några gånger innan och första gången var de bra. de andra gångerna har det varit riktigt dåligt. så mina förväntningar var låga, jag var till och med tveksam till att ens gå dit. men det gjorde jag. och det ångrar jag inte alls. helt klart den bästa spelningen i umeå som jag har sett. ett fint engagemang och en tacksamhet över att vi var där för att lyssna på just dem.
ane brun: trots att jag kände till henne sedan tidigare hade jag inga vidare förväntningar, antog att det skulle bli en spelning som man med fördel satt ner under. jag hade rätt i det. det var en skön spelning. jag kan nog inte finna ett bättre ord än just skön. jag gillade särkilt den lilla stråkorkestern. det kändes lite extravagant. jo, ane brun vill jag gärna lyssna mer på.
tinsek: vi (jag och albin) kan inte ens komma på hiten han har och jag är utterst oinsatt i hans musik, men övriga folkhopen gungade :) kanske inte helt min grej bara, men visst var han juste på scen. han fick ju med sig publiken, and that's gotta count for something, right?
timbuktu och damn!: what's not to like? sicket drag, alltså! med bryten fot och på kryckor studsade timbuktu runt lika mycket som sist jag såg honom. som jag tidigare avslöjat stannade vi inte länge på den spelningen, men det hade verkligen inte med artisten att göra, utan med några delar ur publiken (som jag idag gärna skulle sparka hårt på knäna. det sitter i fortfarande, irritationen över att inte få stå där och softa.) gunget var bara fint och nästa gång jag ser att de spelar med 18-årsgräns någonstans härikring vill jag gärna dit och chilla, dansa och bara vara lycklig.
isolation years: jag VET att de lovordas och att landslide sätter sig snabbt som tusan (på min hjärna också) men jag vet inte. jag tycker det är lite fattigt på något vis. vet inte om det är låtarna, framträdandet eller det faktum att jag var dödstrött, men jag blev inte sugen på att lyssna mer. dåligt var det inte, men samtidigt var det långt ifrån bra där jag satt. (satt - möjligt nyckelord).

det var det.