det är jag det. idag på p3 slängdes frågan "vad vill du ha?" ut. faktiskt, helt sanningsenligt, tänkte jag att jag vill ha ett bättre samhälle. min utopi, där man inte hotar folk för att de ska jobba, utan där var och en känner en tillfredsställelse genom att faktiskt bidra till att bygga upp samhället. där man inte sparkar på de som är sjuka genom att sänka deras lilla inkomst ytterligare, utan faktiskt hjälper varandra och då inte bara genom statsmaskineriet utan genom medmänsklig omsorg. "behöver du kanske något från affären idag?" där människor inte känner ett behov att sätta sig på andra för att själva komma närmare solen. där inte allt cirkulerar kring pengar, utan där man forskar fram medicin aids trots att man själv inte blir stenrik på det. där man sopsorterar för att det är bra för miljön. där människor söker efter vad som är bäst för alla och inte ser efter bara sitt eget lilla bo. där man känner en sådan stimulans av att leva och således inte behöver ta till substanser för att ta bort den värsta ångesten i kroppen. där man kan be om hjälp utan att det är ett tecken på svaghet. min utopi var det...

ska jag berätta vad jag vill som faktiskt ligger lite närmre till hands så är det den där lägenheten som hägrar. imorgon får vi veta. vågar inte ens drömma i nuläget, rädd att bli så förfärligt besviken.