det finns stunder då jag är väldigt glad att jag har min blogg. nu är en av de stunderna. klockan är, enligt min dator, 07.13, jag har semester och är ändå uppe, alldeles pigg. see, hemma i bua finns det tre gästsäng-alternativ. den lyxiga varianten är bäddsoffan i gillestugan. det är en bäddsoffa för två, och där sover david och linnea. budgetvarianten finns i lilla rummet på vanliga våningen i form av en sänggavel med tillhörande, fast ny, madrass ärvd av morfar med gavel vid både fötterna och huvudet vilket resulterar i att den är för kort för varje människa som råkar vara över en och sjuttio. den sängen är 90 cm bred. katastrofalternativet (som mamma först föreslog till mig) är en gästsäng i form av en fejkbyrå som man fäller ut till en 80 cm bred säng. madrassen i den sängen är så mjuk att man ligger som en banan i den, och när man vaknar nästa morgon gör man det med ryggskott och med problem med ishiasnerven och alla kotor ligger som om någon har kastat dit dem. så känns det i alla fall.
som redan nämnt fick david och linnea lyxvarianten, jag tvärvägrade katastrofvarianten å både mina och albins vägnar och därmed kvarstod alternativet budgetvariant. vi delar alltså en 90 cm bred säng, i vilken jag kan ligga raklång, men albin måste sova dubbelvikt. där sover vi två, i husets minsta rum (okej, någon kvadratmeter större än klädkammarn, men det är just såpass) med dörren stängd och fönstret pyttelite på glänt. i dag resulterade det i att jag vaknade halvt helt inknödd i väggen och med så lite syre i rummet att vem som helst hade kolat där. så jag gick upp och ställde upp dörren och här är jag nu.

albin berättade för ett tag sedan för mig att han hade hittat en husbåt på blocket som han vill ha i stället för hus. jag vägrar, trots många tokfina somrar på båt i bohusläns skärgård. det finns två starka skäl:
1. jag trivs med en trädgård, alternativt innegård, och är inte så sugen på att leva med att diverse tankar ska fyllas och tömmas. det är trivsamt två veckor under högsommaren, men inte mer än så.
2. albin kan inte ens kliva ombord på vera när hon ligger i småbåtshamnen i stiltje utan att börja må illa. hur i hela friden ska man orka leva med någon som är konstant sjösjuk? menar, man blir inte roligast eller som mest effektiv då.
nåväl. vi for ner till hamnen igår för att titta på snipan och väl ombord blev david och linnea imponerade främst över teakgolvet som pappa la in i våras. i övrigt blev de imponerade över att båten faktiskt var så stor som den var och jämförde den med en husvagn, på samma sätt som båtfolket här jämför vanen med en båt. man har lite olika utgångspunkter :) hur som helst, både albin och david blev lite svajiga och jag tänker att det är inte klokt, för albin fortsätter ändå vara ihärdig med pratet om husbåten. men gosse, tvisten om en hund eller två (jag vill helst ha en i taget, albin vill ha två) tror jag att jag kommer förlora inom en inte alltför avlägsen framtid, men en husbåt, det kan han glömma.