min biologiska klocka tickar allt högre, allt oftare. min biologiska klocka krockar alltjämt med mitt intellekt och förvränger drömmarna om vardagen.

jag fick en fråga från en killklasskompis hur det egentligen fungerar med den biologiska klockan, alltså, hur en sådan gör sig påmind. när han frågade det var jag tvungen att tänka till lite, för jag hade innan dess aldrig försökt sätta ord på den dragningskraft det handlar om. eller dragkamp, om man ska förklara min situation lite bättre. jag försökte lite trevande med att "kroppen har ett stort sug efter att få bära ett barn, få känna det växa där i magen och att få hålla det egna barnet så nära, nära i famnen och få känna doften av barnets hud. den längtan växer sig större än det rationella tänkandet i en som säger att man ska avsluta sina studier, skaffa ett jobb, hinna resa lite till och få känna den frihet vi alla längtar efter.". såhär i efterhand kan jag inte komma på något bättre sätt att förklara det på. kroppen fullkomligen skriker efter att få reproducera sig.
jag känner att det är tur att vi är två om ett sådant beslut. och det är bra att albin inte har någon biologisk klocka som slår som en gonggong i hela kroppen. för jag vill att våra barn ska vara både efterlängtade och planerade. såklart förstår väl jag att ett oplanerat barn blir en fantastisk överraskning, men jag önskar i alla fall att det första av våra barn (om vi får några) har pratats om och drömts om innan man kilar iväg och köper ett graviditetstest. albin är den som, under långa perioder, ser till att möjliggöra den drömmen om hur det ska vara när det väl är dags.

jag fick veta igår att goda vänner till oss väntar barn till våren. innan jag somnade igår började gonggongen hamra i mig. det trots att angelinn under kvällen som gick rabblade för mig likt ett mantra varför jag inte vill ha barn nu. och hon om någon borde ju veta vad man får finna sig i att ge upp, men också vad man får.

får man önska att ens barn går från att vara 6 månader till tre-fyra år över en natt?