om jag skulle dö i detta nu, eller om en minut eller så, så skulle nog mina sista ord (om jag hann med några innan jag började se ljuset) vara: "men jag ville ju få barn." man kan ju tycka att andra saker vore mer passande att säga sådär på slutklämmen av ens liv, som att berätta att man älskar den och den, men jag är mol allena hemma förutom hundarna som ändå inte förstår så mycket mer än de kommandon vi lärt dem eller fraser vi använder dagligen (som "ska vi gå ut och kissa?"). det vore alltså ganska så lönlöst att säga något, om man ens i det läget behöver säga något alls, men jag som är rätt så pratig av mig skulle nog känna behovet av att yttra något i den situationen. och "men jag ville ju få barn" skulle vara så otroligt ärligt och uppriktigt av mig att säga. det skulle avslöja mitt livs största besvikelse (om man nu kan ångra barn som aldrig blev till när man egentligen är ledsen över att man aldrig fick leva så länge att man kunde få uppleva att bli förälder och se sina barn växa och gro och må och så). orden grundar sig inte i att jag önskar att jag blev förälder för fem år sedan, utan i att jag just nu nästan längtar ihjäl mig efter barn. (lyckligtvis fick jag leka lite med wille och fille, som är barn, idag. det var väldigt roligt.) jag är glad över att mitt liv har blivit som det har blivit, att jag har fattat de beslut jag har fattat, att jag har handlat som jag har handlat. jag är väldigt glad över min inställning till livet. annars hade jag ju liksom inte tyckt om mig själv, eftersom beslut och handlingar tillsammans med livsinställningen har format mig till den jag är nu. jag är glad att jag har pratat, så att mina sista ord inte behöver ha mer substans än just "men jag ville ju få barn".

lista över saker jag är glad att jag har sagt:
1. nu räcker det.
2. mamma, dalkarlså ligger i västerbotten. i norrland.
3. ja.
4. det vill inte jag.
5. vart är mina tatueringar? (gnuggis-tatueringar)
6. jag älskar dig.
7. jag vill se ett morden i midsomer-avsnitt. vad säger du om det?