jag är inte en värdelös person på något plan. jag är någon som bryr sig om sina vänner och sin familj. jag är en positiv människa som söker möjligheter hellre än konstaterar hur kört allt är. jag tänker. men det senaste har jag tänkt att jag faktsikt har blivit alltmer ytlig och därmed tappat bort mig själv lite grann. inte så att jag är försvunnen på något vis, men jag har tappat bort mig själv i omständigheterna. pratade med min käraste om det härom kvällen och det blev en början, för när han vet hur läget är, då kan han veta att han, lite extra mycket, behöver vara en stöttepelare på just det planet. hade jag varit singel hade jag inte hamnat här. det är en svaghet jag har. jag tappar bort mig själv i strävan efter att min pojkvän ska leva så gott som möjlig. jag gör som så många andra kvinnor - sätter mig själv i sista rummet. men no more. what goes around comes around. det handlar ju inte bara om vad jag gör mot andra, utan också vad jag gör mot mig själv. sätter jag mig själv sist, då är det så lätt för andra att göra samma sak. med mig alltså. utöver det sätter jag ett exempel mot de fina jag har runtomkring mig, att man ska sätta sig själv sist.
jag ska inte vara sist längre. det betyder inte att jag ska vara före alla andra i alla situationer, men att jag ändå måste tänka på mina behov och se till att de inte blir förbisedda. det är inte kortsiktigt jag tänker, utan långsiktigt. och om jag har ett långsiktigt mål betyder det att jag i vissa situationer bör sätta andra före mig själv. men under resan måste jag veta vem jag är, och vara den personen. jag är inte den som spelar väldigt olika roller i olika sällskap, visar snarare upp nyanserade sidor av mig själv. men som sagt. i mig själv måste jag vara mig själv.

what goes around comes around. jag måste verkligen jobba på att, i tanken (för det är där det märks mest), skilja på sak och person. inte så mycket när jag medvetet tänker på en person, utan snarare när det kommer impulstankar om främlingar. typ så.

what goes around comes around.