igår fick gud ett ansikte

vad jag tror mig veta om gud: gud är ett väsen som är både kvinnligt och manligt. 

hur min bild av gud har varit sedan barnsben: en man. han ser ut som gandalf i filmatiseringen av sagan om ringen. han är kärleksfull och bestämd och har bestämt vilka exakta beteenden hos människan som är rätt och fel. lever man inte i ett ständigt halleluja-moment med honom får man se upp så att man inte håller på att bli ljummen i sin tro.

min bild av gud idag: jag tänker såhär. om gud är ett väsen som är både kvinnligt och manligt kan det inte vara helt galet att föreställa sig gud som en kvinna. när jag tänker på hur gud ser ut är hon en traditionellt byggd (se damernas detektivbyrå) och ordentligt mörkhyad kvinna med färgglada kläder och en jättefin turban. hon är den vackraste jag har sett och man blir glad i livet genom att bara se på henne. hon har ett bullrigt skratt och hon är stolt över sin familj. hon är en sån man gärna sitter ner och tar en kopp te med och snicksnackar om livet med. man frågar henne definitivt om råd och hon svarar. ibland svarar hon ja eller nej, men oftast ger hon inte raka svar. hon kan vara överallt hela tiden. allerstädes närvarande. och i mitt huvud, bara för att göra det okej med min hjärna och förmåga att föreställa mig gud, så klonas hon och dricker te eller går i skogen eller sitter bredvid en vid ett produktionsband någonstans eller något annat, men hon klonas. man ljuger inte för henne, för att man vet att hon inte kommer sparka bort en. hon blir inte hälften så besviken när man tabbar sig som hon blir lösningsfokuserad, eftersom hon vet att vi är människor.

på ett kyrkfika efter en adventsgudstjänst satt jag, joe och mamma med prästen i kyrkan och han berättade att han och hans familj hade bott någonstans i afrika (minns inte var) i ett par år. han berättade att han behövde få tillstånd att göra saker, och han var lite stressad med att få sakerna gjorda, så så fort han kom till personen i fråga berättade han vad han behövde. på svenskt vis. dessvärre var männen inte särskilt medgörliga, eftersom de tyckte att han var ganska ohyfsad. det förstod inte prästen där och då, men han kom att lära sig att genom att ta tid och dricka te och småprata först och sen, i ögonblicket då svensken hade sagt att det var dags att gå, berättade man om sitt ärende. då gick det som smort, inga problem alls. det är lite så jag tänker. att gud nog vill ha småpratet också.

jag kom på allt det här igår när jag skulle somna och då gick det upp för mig varför jag har haft så svårt att vara personlig och mig själv med gud. jag gillar inte det där skrika ut halleluja för egen del så mycket, för det är inget jag normalt sett skulle göra när jag umgås med en person. det blir som att man kliver in i rollen "nu ska jag vara med gud och då måste jag bete mig sådär heligt och passionerat". men hur lätt är det att dela allt med gandalf? det blir lite som när man träffar åldersmässigt gamla bekanta. man berättar bara det som låter bra. den bilden av gud jag fick framför mig igår gjorde att jag liksom kunde slappna av och skratta med henne. och berätta småsakerna, som jag skulle prata med en annan nära kvinna som verkligen känner mig innan och utan. så för mig är gud ett väsen som jag väljer att benämna med hon. och sicket härligt skratt hon har!


Kommentarer
Postat av: Jenny

Hej igen =D



Ja det är otroligt =D

Nu har jag kollat på vovvingarna och de är verkligen jättesöta!! Lever Albins hund ännu eller är hon i dog heaven? Själv så har jag en Beaucerontik på snart 5 månader (i början på Juli blir hon 5 månader) och hon är verkligen full av liv kan jag lova. Jag har lovat Sandra att föja med henne ner till stan och hälsa på alla så då kanske vi syns med våra vilddjur =)



Ha de gott!



Postat av: Emelie

Så bra förklarat! Det är ju inte svårare än såhär! Man fick en riktigt go känsla av Gud när man läste detta. Jag fick en glad, sprudlande känsla inom mig.

2008-06-17 @ 17:32:41
URL: http://softem.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback