min syster var i örebro igår. lyssnade på kirk franklin och en kör bakom honom. och i vanlig ordning ringde hon mig och lät mig lyssna. det är gospel, men inte sån där hysterisk gospel med samma fras hundraarton gånger om. helt godkänd musik, om man frågar mig.

egentligen borde jag skriva en sång till mina vänner och till min omgivning. för jag är uppriktigt sagt rörd över vilket fantastiskt stöd ni är i tider som dessa. hela gårdagen var som en enda stor omfamning med ord som hjälper på vägen. TACK!

jag har inte fattat än, men jag har de två fyrbenta som tassar omkring. och jag funderar på hur nästa boende blir, så att det blir så bra för dem som möjligt och samtidigt hållbart för mig. ett juste fokus. men jag har inte en susning om vart jag hamnar. eller vad jag kommer att göra. inte en susning. men det kommer att bli bra. det kommer att ordna sig. (mitt mantra.)

och förresten. jag tror inte att jag kan skita i bloggen. den är min, inte mitt förhållandes.