bakgrund: jag är fostrad till att vara konflikträdd. jag har varit konflikträdd mesta delen av mitt liv och är det fortfarande, om än inte längre så till den milda grad att jag inte står upp för mig. men konflikter är obehagliga för mig och jag gör många undanmanövrar innan jag går in i en. nu till det jag vill berätta.

i höstas var jag på min sista praktik, och för första gången under hela min utbildning blev jag delvis placerad på högstadiet. det var inte alls mig emot, jag gillar verkligen att vara på både högstadiet och gymnasiet och lyckligtvis har jag ett sätt som de flesta elever i den åldern uppskattar. dock är det så, i alla fall för mig, att högstadiet känns lite läskigare än gymnasiet, så varje morgon på bussen såg jag till att låten nedan var den sista jag lyssnade på innan jag stängde av musikspelaren på mobilen och äntrade skolan.

nu har det blivit så i vardagen, att jag behöver ta på mig hårdhandskarna och slåss för rätten till någon slags integritet. återigen peppar jag med timo och vet att jag kommer att kunna konstatera följande: veni. vidi. vici. inte för att jag behöver hävda att jag har rätt, för det har jag inte alltid, men för att hävda min rätt att bli lyssnad på och att aldrig helt sonika bli överkörd.

i give you: fear no darkness promised child av och med timo räisänen.