är du helt hundra på att du är helt hundra?
jag har just gått och röjt i min lilla, lilla lägenhet på 33 kvadratmeter. när man bor så litet kan man inte spara all skit i världen, utan man måste rensa och röja och endast behålla det som faktiskt är något av värde.
sedan jag började jobba på dagis har jag hört otaliga föräldrar beklaga sig över alla konstverk barnen drar hem och det dåliga samvetet som smyger sig på när de, i smyg, slänger 98 procent av alla barnens alster. ja, alltså. nu när jag gick och röjde insåg jag att föräldrar tusan inte har mycket att beklaga sig över. see, barnen ger gladerligen bort sina teckningar inte bara till föräldrar, utan också till sina fröknar. så säger de lite bedjande "ska du sätta upp den på väggen hemma hos dig?". inte tusan kan jag säga att "alltså, jag har inte plats för sånt här krimskrams. mest troligt kommer det hamna in papperskorgen redan här på förskolan.". nej, så kan man faktiskt inte säga. så jag säger att de nog inte hamnar på väggen, men på kylskåpet. sen till det att det gör ont i hjärtat att ljuga ett barn rätt upp i ansiktet, så ont att jag faktiskt tar med teckning efter teckning hem och sätter snällt upp dem på kylskåpet. så byter jag ut dem med jämna mellanrum.
så nu till det riktiga problemet. när jag röjer och har mig hittar jag ju igen en hel drös teckningar. med ett visst sannolikhetstänk i bakhuvudet inser jag att det faktiskt finns en chans att någon av de pärlor jag är med om dagarna faktiskt kan bli någon som räknas som något, och då vilar det ju en ganska tung bevisbörda i alster som har producerats. "jo, den där känner jag igen. henne/honom var jag fröken åt." nu är ju det i sig inte så viktigt att man bör spara teckningar för att kunna hävda sig, men ponera att någon av dem blir en ny van gogh. då skulle det genast kännas lite surt att ha kastat bort något jag betecknat som skräp men som helt plötsligt är värt ganska mycket. för nog måste man sett van goghs talang redan i unga barnår?
det kanske får bli till att spara en teckning per barn? eller ska jag bara satsa på dem som uppvisar en viss fallenhet för det här med pennor, penslar och kritor?
sedan jag började jobba på dagis har jag hört otaliga föräldrar beklaga sig över alla konstverk barnen drar hem och det dåliga samvetet som smyger sig på när de, i smyg, slänger 98 procent av alla barnens alster. ja, alltså. nu när jag gick och röjde insåg jag att föräldrar tusan inte har mycket att beklaga sig över. see, barnen ger gladerligen bort sina teckningar inte bara till föräldrar, utan också till sina fröknar. så säger de lite bedjande "ska du sätta upp den på väggen hemma hos dig?". inte tusan kan jag säga att "alltså, jag har inte plats för sånt här krimskrams. mest troligt kommer det hamna in papperskorgen redan här på förskolan.". nej, så kan man faktiskt inte säga. så jag säger att de nog inte hamnar på väggen, men på kylskåpet. sen till det att det gör ont i hjärtat att ljuga ett barn rätt upp i ansiktet, så ont att jag faktiskt tar med teckning efter teckning hem och sätter snällt upp dem på kylskåpet. så byter jag ut dem med jämna mellanrum.
så nu till det riktiga problemet. när jag röjer och har mig hittar jag ju igen en hel drös teckningar. med ett visst sannolikhetstänk i bakhuvudet inser jag att det faktiskt finns en chans att någon av de pärlor jag är med om dagarna faktiskt kan bli någon som räknas som något, och då vilar det ju en ganska tung bevisbörda i alster som har producerats. "jo, den där känner jag igen. henne/honom var jag fröken åt." nu är ju det i sig inte så viktigt att man bör spara teckningar för att kunna hävda sig, men ponera att någon av dem blir en ny van gogh. då skulle det genast kännas lite surt att ha kastat bort något jag betecknat som skräp men som helt plötsligt är värt ganska mycket. för nog måste man sett van goghs talang redan i unga barnår?
det kanske får bli till att spara en teckning per barn? eller ska jag bara satsa på dem som uppvisar en viss fallenhet för det här med pennor, penslar och kritor?
Kommentarer
Trackback