det finns två sidor av mig. det har jag riktigt förstått i förmiddags. och igår insåg jag att jag är konstant kär i något eller någon och vet uppriktigt inte hur man stänger av kär-knappen. mer om det sen.

en del av mig är åttiosex år. klok och förnuftig, älskar både mig själv och andra, har integritet och behandlar både sig själv och sin omvärld med respekt. det är den delen av mig som skriver och skriver och skriver. och stickar och virkar och broderar, förstås.

den andra delen av mig är forever fjorton. det är den delen av mig som blir dagskär, och då ofta i kändisar. det är också den delen av mig som sitter och ritar hjärtan och skriver ord och namn inuti dem, räknar ut procent på mig och diverse fina människor av det motsatta könet. det är den delen av mig som dagdrömmer.

grejen är den att jag verkligen gillar båda sidorna av mig och jag hoppas att de aldrig försvinner. någonsin. för jag gillar att handarbeta och jag  ä l s k a r  att dagdrömma och trivs med att kludda hjärtan och skriva saker och ting. det där med ord och bokstäver har åttiosexåringen och fjortonåringen definitivt gemensamt. och för att göra en liten mjuk övergång till nästa grej kan jag meddela att en dagskärlek (kärlek som varar i en dag upp till en vecka, eller kanske en dag i veckan (jag är alltid lite dagskär i mcdreamy när jag har kollat på grey's anatomy) eller på något annat kortvarigt sätt) piffar upp dagarna lite. gör det liite roligare, men nog egentligen bara om man trivs med att dagdrömma och gör det ganska ofta. förresten. man kan vara dagskär i någon man känner också.

men till det att jag faktiskt alltid är kär. jag tycker ju att det är ganska trevligt att vara det. just nu är jag askär i joey tempest och lyssnar bara på de två soloplattor jag har av honom. (och faktiskt. skulle han motsvara sina texter i verkligheten skulle jag gifta mig med honom nu på stört. utan att ens tveka lite grann.) när jag har varit på loppis kan jag gå och vara kär i något fint jag har köpt. som sist, när jag hade dragit hem fyra stolar och en stringhylla, då var jag kär i stringhyllan säkert en hel vecka. stolarna är fortfarande det jag faller tillbaka på och är kär i när inget annat lyckas distrahera mig såpass mycket att jag blir kär i det distraherande. jag är alltså konstant kär. i livet, i musik, i joey tempest, i en vänskap, i en sak, i en film, i en dagdröm. problemet är bara det att jag ju aldrig riktigt kommer att känna någon skillnad när jag träffar mannen i mitt liv. innebär det att vem som helst som matchar kriterierna och lyckas fånga mitt intresse kommer att duga? eller ska jag gå i terapi för att lära mig att inte vara kär, att lära mig att släppa något som får mig att må bra varje dag? det låter ju inte riktigt klokt, det heller. "hej fru psykolog. jo, jag har ett problem. jag mår så himla bra och är så vansinnigt kär hela tiden." men på riktigt. hur i hela världen ska jag någonsin uppfatta någon skillnad, veta när det liksom är kärlek på riktigt? gosh, jag är alldeles för lättanpassad. annelies dags i-landsproblem, uppenbarligen.

---

googlade just för att få veta hur gammal joey tempest egentligen är. f y r t i o f e m  år. jag vet inte hur sugen jag är på att gifta mig med en fyrtiofemåring. som väl är är han redan gift, så det är ingen risk att jag måste leva upp till det sagda. lucky me.