äntligen!, tänker ni. äntligen har hon vett att skriva om något som inte har med registreringsskyltar. äntligen något som kanske till och med kittlar läslusten lite. kanske. äntligen. och ja, mina vänner, det är faktiskt äntligen för mig också. för jag har saknat upplägg, jag har haft fullt upp med livet och lämnat datorn hemma, jag har inte lagt upp en bild på hur länge som helst, och de senaste dagarna har känts märkliga.

"jag kom på en grej vi kan skriva om. under rubriken 'då blev jag så rädd att jag trodde jag skulle dö'. kan du göra nåt på det? ja kan nämligen." så stod det i ett sms jag fick tidigare idag av pokker. jag tänkte med ens att det nog skulle gå bra: jag till och med tänkte ut stunder i livet då jag trodde att jag skulle dö. ni vet, stunder då man bara accepterar att det är kört och ingenting kan man göra åt det. så läser jag sms:et igen och ser att det står "då blev jag så rädd att jag trodde jag skulle dö". det är ju inte samma sak som att tro att man ska dö. fast det förstås. de hänger väl ihop, de två, om man har livet kärt och det har jag. jag har tänkt till och här kommer det. håll tillgodo.

torsdagslistan/då blev jag så rädd att jag trodde jag skulle dö

så länge jag har varit medveten om mitt eget medvetande har jag funnit en glädje i att leva. ni som har hängt med har blivit hintade om ätstörningar, depression och övergrepp och man kan ju tro att man bara måste tappa livsglädjen när man går igenom sån skit. men vet ni? det måste man inte alls. man kan undra hur man tar sig igenom det och vem man kommer att vara när allt det där är bearbetat och endast en del i ens bagage, men man måste inte tappa livsglädjen.

jag har haft oförskämt många fantastiska dagar i mitt liv och det är faktiskt inte undra på att jag älskar livet. till och med när grannen ovanför mig spelar hungry heart på repeat eller alla mina uteväxter dör trots att jag försöker få liv i dem eller när det pissregnar och jag faktiskt  m å s t e  ut med hundarna. livet är så otroligt värt att leva.

just för att jag älskar livet så mycket, känns det så nesligt att det en dag måste ta slut.

lista över tillfällen då jag (blev så rädd att) jag trodde jag skulle dö:
1. när jag var 14 och var på en strand i florida med min vän och de vi bodde hos. jag hade just badat, var på väg upp på land och vattnet gick 20 cm upp på mina ben. då kom en undervattensström så stark att den drog med mig ut igen. jag tumlade runt som en vante, slog i huvudet halvhårt i sandbotten och jag fick ingen luft. jag kunde inte komma upp till ytan trots idoga försök. till slut, det hade inte gått lång tid men det kändes som en evighet, hamnade jag på fötter igen och jag kunde andas in den varma floridaluften. vattnet gick upp till revbenen. jag var rädd och samtidigt tacksam över att vara vid liv.
2. den 7 oktober 1999. på väg till skolan krockade vi, blev påkörda bakifrån. jag läste på läxan i spanska och min värdmamma praktiserade sin simultankapacitet genom att köra bil och sminka sig på samma gång. vi åkte ner i ett dike och den stora vanen höll på att välta åt mitt håll. jag såg frmför mig hur mitt huvud skulle dunsa det som var kvar av den ruta som krossats mot marken. tystnad. acceptans. död. men vi hade änglavakt. på något förunderligt sätt hamnade vanen upprätt igen. än i denna dag förstår jag inte hur det gick till. devine intervention.
3. jag har varit sjukt mörkrädd. nu är jag bara mörkrädd. när jag var sjukt mörkrädd var jag helt övertygad om att jag inte skulle komma levande ur skogens mörker när jag var tvungen att äntra det.
4. när jag senast (jag var kanske 15 då) hoppade från ett femmeters hopptorn på en badplats. jag kommer inte göra om det, kan jag säga.
5. en dag när jag var ungefär åtta, nio år gick jag och min syster hem från skolan. eftersom vi ville hitta lite vitsippor att plocka vek vi av längs en stig som går mellan fotbollsplanen och den gata där jag är uppväxt. det är en smal stig och jag tog täten. jag gick i min egna värld och helt plötsligt hör jag hur emelie skriker "annelie!" och jag tittar upp. endast någon meter framför mig dundrar först en stor häst fram, tätt följd av en annan. jag stod där på stigen, paralyserad. em hade klivit åt sidan. allt var över på ett ögonblick. mitt minne vägrar berätta för mig hur det kom sig att jag inte blev nedtrampad av dessa två bjässar och i ärlighetens namn känns det fortfarande som en dröm. det är bara när jag har pratat om det här med em som jag inser att det verkligen har hänt. jag blev paralyserad då, trodde att det var kört, men av någon förunderlig anledning gick det vägen. vi hittade vitsippor som vi plockade och sen gick vi hem.