min första favorit var calla. min andra favorit var nejlika. calla är jag lite less på nu, men nejlika tycker jag fortfarande är riktigt fin. dock har jag en ny kärlek bland snittblommorna. ranunkel. den har funnits i de flesta inredningstidningar rätt länge, men mest i vitt och rosa. trogna läsare vet att rosa inte är någon favorit hos mig, så det är inte så konstigt att den inte har fått mig på fall. men idag, gott folk, såg jag en orange. eller brandgul, för det är så orange den är. jag älskar orange och ranunkelns form är fin. en bra kombo som blev en favorit.

det här är det första och sista inlägget jag kommer skriva om snittblommor, jag lovar. lika innerligt lovar jag samtidigt att kontinuerliga uppdateringar gällande min pelargon kommer att komma. nästan så att den förtjänar sin egen kategori. ja, vi ser väl hur ivrig jag blir.

vet ni? jag orkar inte. jag orkar inte bry mig om att lägga upp bilder eller skriva ett roligt inlägg idag. jag orkar inte gå med hundarna på en superlång promenad. jag orkar inte baka bröd, som jag hade tänkt. jag vill helst av allt bara diska undan och lägga mig i soffan med saga och abba och kolla på en film bee har rekommenderat mig att se, och efter den vill jag kolla på masjävlar. efter det vill jag läsa ut nu vill jag sjunga dig milda sånger och sen påbörja mossvikenfruar. och vet ni? det är precis det jag tänker göra. och äta lunch och prata med min finfina syrra som jag längtar ihjäl mig efter. jag vill bara njuta, känna att det är söndag och göra dagen till den vilodag jag har fått lära mig att den ska vara. och jag ska dricka päronsoda och äta upp dumlemoussen som blev över från igår. bara för att jag kan. men först moussaka, för magen kurrar något alldeles förfärligt.

ja, framför allt funderar jag på när tusan hjärtat ska hitta rätt.

i höstas lösenordsskyddade jag min blogg, förhoppningsvis för både första och sista gången. jag droppade därmed från ungefär 50-60 läsare per dag till 19. sen, när hjärtat slutade värka som värst, öppnade jag bloggen igen och sedan dess har ni läsare droppat in och ökat till antal.

jag vet inte om det var två eller tre veckor sedan jag skaffade den där "därifrån-kommer-dina-besökare"-grejen, men den har gjort mig så fruktansvärt nyfiken! det var ett tag sedan jag frågade, och det kommer dröja tills jag frågar igen, men vilka är ni som läser min blogg? snällasötarara, skriv en liten kommentar till det här inlägget så att jag får veta! för att vara lite egennyttiga kan ni lägga till om det är något särskilt ni vill att jag ska berätta om, eller skriva mer om helt enkelt. utan något tillägg i era kommentarer antar jag att ni, liksom jag, tycker att bloggen är något utöver det vanliga och helt oumbärlig i bloggvärlden. såklart.

igår berättade jag om att jag hade fått en stegräknare. vad jag inte berättade var att jag tyckte att den var bra och simpel. jag gillade den, helt enkelt. ja, gillade. idag råkade jag tappa ner den i toaletten (före jag hade uträttat mina behov, kan ju vara värt att tillägga). då dog den. rackarns. jag som hade hunnit upp i 6450 steg bara fram till tre fjärdedelar av arbetsdagen. sedan dess har jag varit ute och gått tre vändor, varav en var lite längre. om jag ska höfta är jag uppe i över 14000 steg. men för att vara på den säkra sidan kommer jag höfta till med 14000 jämnt.

för övrigt kan jag berätta att jag alltid har tyckt att det har varit väldigt märkligt att man kan tappa saker i toaletten. flera jag känner har låtit sina mobiler få ta sig ett dopp i vattenklosetten. nu har jag fått förstå att det är lätt hänt. det ironiska i dagens situation kanske inte främst var det att jag tappade stegräknaren ett dygn efter att stolt deklarerat att jag var så himla flitig med att samla steg, utan att det följde med ett senilsnöre till den som jag totaldissade. jag hävdade rentav att det bara var tanter som överbeskyddade alla sina ägodelar som skulle få för sig att använda ett sånt. ja, vad säger man? jag kanske borde lyssna till tanten i mig?

berättade igår att alarmet på min mobil var ställt på 21:10 igår, under väldigt mystiska omständigheter. ni kanske undrar vad som hände då? jag ska berätta för er.

i n g e n t i n g  hände. ingenting. jag pratade med dottie på skype, hundarna sov och livet gick sin gilla gång. ingenting utöver det normala.

gällande dagen kan jag nog bara tillägga följande: "vansinnigt så skönt att ha ett jobb att gå till! och så skönt att få vara där idag!"

jag är sjuk. sjuksjuksjuksjuk. att gå ut med hundarna känns idag ungefär som att bestiga mount everest på en halvtimme. och då kommer ändå hundpromenaden vara max en kvart lång.

jag har på mig glasögonen som jag avskyr, bara för att de gör att det gör mindre ont i vänsterögat. fattar inte hur eller varför, men det blir bättre då. som ett plåster ungefär.

nu lite allmäna frågor till er kunniga: hur mycket snor kan egentligen lagras i bihålorna och hur snabbt produceras det nytt? och varför måste man bli snorig när man är förkyld? alltså, vad gör snoret för nytta, egentligen?

nej. det kommer inget bildbevis varken på mig i glasögon, mig asförkyld eller en massa snorpapper. jag känner att jag vill föra mig med lite mer värdighet än så.