nu och då kommer det människor som tar mig med storm. alanis morissette är nog den första, som jag minns. sedan dess har olika människor, kända som okända, gjort det. med buller och bång tagit ett kliv in i mitt liv och fått mig att fundera över den jag är och den jag vill bli. de har fått mig att acceptera och respektera och att uppskatta olikhet. annelie sundholm (jag säger alltid annelie sundholm, trots att jag är en av de två anneliorna som måste skiljas åt med efternamn och trots att jag extremt sällan pratar om mig själv i tredje person. hon är min annelie sundholm, min bästis.) är den personen som blev den efter att alanis gjort sitt inträde. hon är fortfarande den personen jag väljer att vända mig till med tvivelaktiga funderingar, och hon välkomnar mig precis som jag är. (fy sjutton, så fint det är, att kunna sänka vartenda av sina garden med någon!)

varje pojkvän jag har haft sedan jag var 16 har gjort det. tagit mig med storm. ja, alla förutom en, men man behöver nog nästan inte berätta att det var en av världshistoriens största anti-kärlekskatastrofer. men i övrigt. alla mina pojkvänner, förutom just den där, har tagit mig med storm. alla på sitt sätt.

jewel var också där, någon gång i mitten av min tonårstid. jewel och joey tempest, och sen kom emma hamberg in i bilden, och sen maria wine. sen kom marty och vi bröt mot regler en kväll och en annan lärde hon mig hur man stickar tjocksockar. hon har hjälpt mig, säkerligen omedveten om det själv, att bejaka den jag är och att faktiskt agera utifrån det. jag har haft det i mitt system länge, men det är nog först nu det riktigt syns.

sen kom bee och jag vågade vara arg och säga ifrån utan att hela världen rämnade. inte på bee, för det har jag inte riktigt behövt, men på andra som inte riktigt respekterar den jag är.

alanis var min terapi, emma hamberg mitt mod, joey tempest min självaktning och levnadsglädje och maria wine min vackraste kärlek. och jag har sugit åt mig som en svamp, låtit allt det där som andra har gett mig och visat mig integreras i den jag är, mitt innersta. nu är jag min egen terapi i mångt och mycket, mitt mod äger jag, liksom min självaktning, min levnadsglädje och min vackraste kärlek. och jag har blivit en finare människa, faktiskt är det så, att jag är en fin människa, om än forever incomplete. men jag har blivit mitt fina jag tack vare andra.

och nu då? nu lär jag en massa av både mia skäringer och mattias. för de har tagit mig med storm, händelsevis båda två samtidigt. det är spännande, fint och rentav ljuvligt att leva!