min syster är i afrika. jag är i umeå. jag saknar henne. hon kommer att vara i afrika i en vecka till. hon har varit där två. jag kommer att vara i umeå i tre veckor till*. typ tre. mest av allt saknar jag att prata med henne, för även om vi har ungefär 115 mil mellan oss i vanliga fall hör jag hennes röst i princip dagligen. den där rösten som förmedlar allt från lägesrapporter till funderingar om livet saknar jag så mycket att jag ibland överväger att ringa henne, men jag gör det inte. ringer henne, alltså. för vem vet vad det kostar att ringa ett mobilsamtal hela vägen till zanzibar eller tanzania? förmodligen en miljon kronor. och då har man bara hunnit säga hej och inget mer. jag får bita ihop. bita ihop och hålla ut.

den här frånvaron av min softem i min vardag har fått mig att förstå att livet utan henne vore outhärdligt. nu känns det ändå okej, för jag vet att hon kommer hem snart. men jag är tacksam till den store guden som gav mig en syster i henne. jag är lyckligt lottad, indeed.

*alltså, jag kommer tillbaka till umeå igen. jag menade bara att jag åker hem då. sen åker jag hit igen. jösses, jag bor ju faktiskt här. och nu är livet inte så pjåkigt. sitter på min uteplats med solen i ögonen och hundrna ligger utslagna efter en ovanligt rekreerande vistelse i den vidunderliga naturen.