godnatt bloggen. nu har du och jag varit kompisar i tre år nu ungefär. vi blev kompisar för att du skulle hjälpa mig att uppdatera mina fina hemmavid. nå, låt oss säga att det har gått överstyr. du har gjort ditt jobb bra, och jag ska spara dig och kanske till och med göra dig till en bok. boken om annelufs. annelufs som återspeglar annelie, men som de facto aldrig har varit och aldrig kommer vara mer än just annelufs.

det här kommer vara ett sånt där härligt självutlämnande inlägg. jag kommer förmodligen skämmas sen för att jag berättar det här nu, men alltså... det är ganska roligt. jag bjuder på det.

att idol har börjat igen har väl undgått få här i landet. till och med jag som inte har tv har sett ett avsnitt. jag såg folk göra bra ifrån sig och jag såg folk göra mindre bra ifrån sig. jag såg anders bagge starta sin lilla vända genom landet för att åka och lyssna på folk han blivit tipsad om. det är egentligen allt ni behöver veta om just det.

i idoltider går jag ganska ofta och funderar på vad jag skulle välja att sjunga om jag blev ställd inför den där juryn. å nej, tro inte att jag hyser några drömmar om att delta där och tro inte att jag inte äger självinsikt nog för att låta bli att gå på en audition, även om jag hade önskat bli en idol med svenska folket. det är inte där det ligger. det är högst hypotetiskt. jag kan klura på det när jag lyssnar på musik, om det är audition-material. sen skrattar jag lite åt mina egna fånerier och går och diskar eller något sånt. kanske kollar på true blood.

det blev dags att sova igår också. jag sov och sov och så började jag drömma. då drömde jag att jag gick en liten promenad på min rast (as if! jag sover alltid då.) när en bil med idol-loggan på tvärnitade intill mig. ut ur bilen klev två damer i pensionsåldern och berättade att de hade blivit tipsade om mig. så frågade de om jag kunde sjunga någon trudelutt för dem. visst kunde jag det!, sa jag glatt och började sjunga på främling. främling. f r ä m l i n g . jag tog den i en lite för hög tonart, fick inte ens sjunga till refrängen innan de stoppade mig. jag var inget för idol, sa de. jag blev inte ens besviken, bara promenerade vidare som om de hade stannat för att be mig om en vägbeskrivning.

det var först när jag vaknade som jag starkt ifrågasatte valet av låt. främling. herregud. jag har förbjudit mig själv att dagdrömma om idol. no wonder.

har ni koll på hur det går när man har vinden i ryggen, bildligt talat? jag tror bestämt att jag just har fått det. det är en väldigt skön känsla, ska ni veta, när allt bara går ens väg. mitt enda bekymmer i livet nu är att jag inte har en jättebra idé till hatten jag ska göra och ha som bidrag i hattävlingen på lördagens kräftskiva. det kanske ter sig som ett minimalt problem, men faktiskt. jag behöver en hatt och jag har ingen riktig idé. kanske en, som innefattar en hockeyhjälm. men det är tusan bara kanske.

det har varit lättare förr, känner jag. att klä ut hela sig är lättare än bara toppen av huvudet. resten ska se helt normal ut, som att man kanske till och med gör sig fin. det känns lite schitzofrent, faktiskt. absolut känns det som att man inte kan ha några seriösa samtal med hatten på. det känns lite som att ha en clownnäsa på sig när man är iväg på en parterapisession. fel, helt enkelt. men hatten ska vara på och samtalsämnena begränsas därmed till humoristiska sådana. det är okej, om vi bara kan få ta av oss hattarna sen och kolla av hur resten av familjen mår.

lista över outfits som har kännts mer självklara och lättare att komma på:
1. när jag var fiskare på förskolans dag i lekis. jag ville vara som farfar.
2. prinsessan jasmin på oktoberfesten med tema film.
3. proktolog på följande oktoberfest med tema p.
4. digerdöden på syrrans och maddes 25-årsfest tidigare i sommar. temat hade framför allt uppfattats vara medeltid, fastän att det var medeltid/festen/fästningen

idag eller imorgon ska jag fixa laddaren till min dator. sen ska jag vara back on track. det garanterar jag. till dess ger jag er det här:

jag fick en fyra fina kommentarer och en spännande på det senaste inlägget. eller a. det är vad jag hade fått nu när jag skriver. och jag får väl tacka och niga för alla fem, men den här är liksom... något utöver det vanliga. inget jag har stött på under mina tre år som bloggerska.

i wanna make love to you, baby. i wanna make love to you, baby. jag förstår varför. en mer välbevarad 27-åring har väl sällan skådats. en så smart, begåvad, rolig, socialt kompetent och livsglad människa har nog aldrig vandrat på denna jord.

i ärlighetens namn förvånar det mig att jag inte får sådana kommentarer dagligen. i wanna make love to you, baby. jag förstår att många av er har känt er manade att fria till mig i kommentarsfältet, men kanske inte riktigt har vågat ta steget fullt ut. well, säger jag. bring it on! fast det är onekligen en fördel om ni uppger namn så jag vet vems frieri jag till slut svarar ja på.

hela grejen med att fria anonymt får mig att tänka tillbaka på mig själv när jag gick i fyran. jag kan inte riktigt minnas om jag redan har berättat den ytterst genanta berättelsen, men även om jag har det så tål den att upprepas.

annelie albertsson i fjärde klass, töntigare och fulare än någonsin (ingen kunde nog ana att både femman och sexan skulle bli än värre), ändå ganska populär hos klassens coola killar. ingen förstod varför, allra minst hon själv. men en dag kände hon att det var rätt länge sedan hon var tillsammans med klassens snyggaste kille, fredde. säkert en månad sedan. så hon (märker ni hur jag distanserar mig från allt det här, låtsas att det inte är jag som gjorde det här?) bestämde sig för att fråga chans. på en rosa (den färgen var hon ensam om att ha) post-it-lapp skrev hon följande ord "får jag chans på dig? /anonym" och så gjorde jag tre rutor varav en han skulle fylla i och sen skicka tillbaka till mig. under rutorna stod det ja, nej och kanske. det annelie inte tänkte på var att det skulle vara problematiskt för stackars fredde att veta vems chans-frågande han svarade på. dock slog killarna sina kloka huvuden ihop och kom fram till att den måste varit från annelie, post-it-lappens färg var ledtråden som gjorde att de kom underfund med det. det blev ja den gången. det kanske sa ännu mer om fredde, klassens coolaste kille, än det sa om annelie albertsson/anonym. ändock säger berättelsen väldigt mycket om annelie albertsson, 10 år, töntig och ful.

där löste det hela sig ju, men i kommentarsfälten här är det svårare att lista ut från vem frieriet kommer och jag har inte tålamodet som krävs. alltså. skriv under med namn, så ska jag överväga saken. så bra som jag är nu är bara övervägandet i sig en ära för er. med lite tur får en av er ett ja.

imorse vaknade jag, gick till badrummet och i badrumsspegeln betraktade framför allt min frisyr. jag tänkte att, för att somna med nytvättat och just så pass kammat hår såg det rätt bra ut. godkänt, liksom. där tog det stopp. jag såg att det varit dags att få håret klippt för ett par månader sedan, jag såg att det håret utstrålade varken "älskat" eller "omhändertaget".

jag tror att jag ska bry mig mer om de impulser jag får, det har visat sig bli bra då. det var inget drastiskt idag, det bara var. impulsen sa: "kära annelie. kolla om de har en drop-in-tid efter jobbet hos frisören på mariehem." ska jag dra in mitt ratio i det hela, så säger mitt ratio nej. man går liksom inte och klipper sig hos umeås motsvarighet till skobertils lena i bua. man gör det bara inte. men då tänkte jag att marty hade varit där, och hon blev ju fin. jag tänkte att en jobbarkompis går dit och hon ser också fin ut i håret. jag följde impulsen och gav en av mariehemsfrisörerna en chans. jag ringde och kunde komma dit klockan tre. noll minuter efter att jag slutat jobbet. lyckligtvis ligger jobbet ungefär tre minuters promenad i sakta mak från mariehems centrum, så  jag skolkade mina sista fem.

jenny hette hon. jenny från skellefte. hon lyssnade och klippte. stannade upp, frågade något och sen klippte hon vidare. "känns det bra, annelie?" frågade hon när hon tänkte att hon var klar. "jo, det känns riktigt bra! som jag ville ha det. toppen!" så sa jag, och för första gången på länge sa jag det helt uppriktigt till en frisör. jenny var ingen skobertils lena. hon var liksom bra. hon fattade att hon var tvungen att prata lite med mig för att få veta vad jag ville ha och hur det hon klippte passade mina ambitioner om mornarna. hon fattade att jag ville vara tyst och inte lyssna och bara vila huvudet och njuta sen. för jag är sån. jag är en ganska tyst kund hos frisören. hos frisören och massören. då vill jag bara känna och helst inte prata alls. jenny, jenny. nästa gång jag ska klippa mig ska jag göra det hos jenny. då räcker det nog med hej och ett leende och ett svar på frågan "hur vill du att jag ska klippa dig?". vackert.

det blev kort och jag blev nöjd. och om jag fick till en helt okej morgonfrilla med frisyren jag hade i morse, då jag jag lova att det kommer bli spännande mornar framöver. kanske ska börja med en "dagens morgonfrilla"? det vore något. bild på frisyren som den ska se ut kommer nog imorgon. då är det förresten onsdag, och imorgon vid lunch är halva arbetsveckan avklarad. men vem räknar, egentligen?