plötsligt händer det: ödmjukheten talar.

jag fick en fyra fina kommentarer och en spännande på det senaste inlägget. eller a. det är vad jag hade fått nu när jag skriver. och jag får väl tacka och niga för alla fem, men den här är liksom... något utöver det vanliga. inget jag har stött på under mina tre år som bloggerska.

i wanna make love to you, baby. i wanna make love to you, baby. jag förstår varför. en mer välbevarad 27-åring har väl sällan skådats. en så smart, begåvad, rolig, socialt kompetent och livsglad människa har nog aldrig vandrat på denna jord.

i ärlighetens namn förvånar det mig att jag inte får sådana kommentarer dagligen. i wanna make love to you, baby. jag förstår att många av er har känt er manade att fria till mig i kommentarsfältet, men kanske inte riktigt har vågat ta steget fullt ut. well, säger jag. bring it on! fast det är onekligen en fördel om ni uppger namn så jag vet vems frieri jag till slut svarar ja på.

hela grejen med att fria anonymt får mig att tänka tillbaka på mig själv när jag gick i fyran. jag kan inte riktigt minnas om jag redan har berättat den ytterst genanta berättelsen, men även om jag har det så tål den att upprepas.

annelie albertsson i fjärde klass, töntigare och fulare än någonsin (ingen kunde nog ana att både femman och sexan skulle bli än värre), ändå ganska populär hos klassens coola killar. ingen förstod varför, allra minst hon själv. men en dag kände hon att det var rätt länge sedan hon var tillsammans med klassens snyggaste kille, fredde. säkert en månad sedan. så hon (märker ni hur jag distanserar mig från allt det här, låtsas att det inte är jag som gjorde det här?) bestämde sig för att fråga chans. på en rosa (den färgen var hon ensam om att ha) post-it-lapp skrev hon följande ord "får jag chans på dig? /anonym" och så gjorde jag tre rutor varav en han skulle fylla i och sen skicka tillbaka till mig. under rutorna stod det ja, nej och kanske. det annelie inte tänkte på var att det skulle vara problematiskt för stackars fredde att veta vems chans-frågande han svarade på. dock slog killarna sina kloka huvuden ihop och kom fram till att den måste varit från annelie, post-it-lappens färg var ledtråden som gjorde att de kom underfund med det. det blev ja den gången. det kanske sa ännu mer om fredde, klassens coolaste kille, än det sa om annelie albertsson/anonym. ändock säger berättelsen väldigt mycket om annelie albertsson, 10 år, töntig och ful.

där löste det hela sig ju, men i kommentarsfälten här är det svårare att lista ut från vem frieriet kommer och jag har inte tålamodet som krävs. alltså. skriv under med namn, så ska jag överväga saken. så bra som jag är nu är bara övervägandet i sig en ära för er. med lite tur får en av er ett ja.

Kommentarer
Postat av: annie

Härligt inlägg. haha!!

2009-09-04 @ 20:22:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback