ja. det är inte så svårt att konstatera efter att, två gånger i juni månad, ha försovit mig. det är lite jobbigt att bli väckt 07.15 av sin arbetskamrat som mest vill lugna en och säga att det passar bra om man är där lagom till åtta. ännu jobbigare är det att vakna av sig själv kvart över nio när plikten kallade 06.30, och dessutom haft telefonen avstängd och därmed varit helt okontaktbar. det är si sådär.

fast egentligen gillar jag mornar. mest av allt gillade jag mornar när jag var student och jag och joe bodde ihop. anledningen till att just den tiden är så bra är den att då hade jag tv och gick upp och åt frukost i sällskap av något morgonnyhetsprogram eller montel williams show. det senare är helt klart att klassas som skräp-tv, men i allsin dar, så lite man behöver tänka när man ser ett sånt program. det är som att läsa en skvallertidning. absolut ingenting är värt att lägga på minnet, men man får en liten stunds underhållning. då, när jag var student, gick jag upp rätt tidigt, typ halvåtta-åtta, bara för att ta vara på dagen.

sedan jag började jobba har jag blivit så dekadent. jag älskar att sova ut om mornarna (och här passar det sig även att jag slänger in en ordentlig ursäkt till ovan nämnda joe för att jag drog upp honom tidigare än han önskade, eftersom jag inte ville att han skulle sova bort hela dagen.) och jag ger blanka tusan i om jag sover bort halva dagen. det är ändå på kvällen det mesta som är roligt händer. ja, såvida man inte ska vara präktig och städa och tvätta och baka och sen göra en strålande fin utflykt med picknick-korg. sånt spar jag nu till framtiden, då när jag ska vara sådär huslig och vuxen och inte bara drabbas av ångest light utan ångest deluxe av att sova förbi lunchtid. men nu är jag ung och fri och hundarna sover lika länge som jag. då tänker jag disponera över min sovtid om helgerna på så vis. under veckorna ska jag hädanefter göra mitt allt för att inte försova mig. amen.

ps. det är onsdag idag och därmed pokker som har bestämt rubriken. tänkte bara ifall ni hade glömt.

jag har fått strikta direktiv. det här måste vara ett skrytinlägg. eftersom pokker är min boss är det bara att göra som han säger.

jag är ambivalensen personifierad. å ena sidan är jag husmodern från femtiotalet, å andra sidan vill jag inte ställa upp på annat än jämställdhet. å ena sidan drömmer jag om ett lantliv med höns och diverse grönsaks- och fruktodlingar på den gård där mitt torp står, å andra sidan kan jag se mig själv leva som hailey james scott. med en framgångsrik basketspelande man, trots att jag hyser ett stort förakt gentemot lagidrottande män, i synnerhet de som spelar fotboll och ishockey. (de är svin hela bunten och jag vill inte ta i dem ens med en åra. jag vet att det är fördomar, men ingen idrottande man jag har mött har heller bevisat motsatsen.)
jag gillar att vara hemma och inte träffa en kotte, jag gillar de flesta former av socialt umgänge. jag gillar att jobba, jag gillar att vara ledig. jag trivs med att vara fri, men längtar efter att vara bunden. (obs! bildligt talat!) jag tycker att ett naturnära liv är föredömligt, men är ibland rädd för skogen. jag engagerar mig för en bättre miljö, men kör samtidigt en mazda 323 från år 1991. jag tror på närvaro, men lever nog merparten av min tid antingen i det förflutna, i framtiden eller mina drömmar om nuet och framtiden.

så vad vore världen utan mig? jag kan berätta att den vore en drömmare mindre. en ärlig, härlig (lottens ord) person fattigare. världen vore en glädje mindre och den vore en blogg kortare. den vore inte lika annelufsig, än mindre annelieig. den vore faktiskt inte lika bra utan mig, för jag gör mitt bästa där jag är och den som tror att inte det gör någon skillnad tror fel. några hade saknat mig, önskat att just en sån som jag fanns för att ha någon att luta sig mot när det stormar som värst, eller kanske bara har något som de innerligt gärna vill berätta för någon. en värld utan annelie vore fel och brister fattigare, den vore mänsklighet fattigare och den vore både längtan och strävan kortare. världen utan mig, den vore helt enkelt inte fullt så vacker.

onsdag idag, och då vet ni vid det här laget vad det är som gäller. pokker bestämmer rubriken. förra veckan fick jag mig en känga för att jag gav honom något så ovettigt som "en riktig man har inga kjennslor, han kan inte ens stava det". denna vecka är det dags för mig att rikta en känga tillbaka till vederbörande, för en så otroooligt corny rubrik. if today was your last day. hans mål är uppebarligen att få er läsare tårögda i slutet av inlägget, men se, det tänker inte jag tillåta.

om det här de facto var min sista dag skulle jag få lite ont i magen. utan tvekan skulle jag sätta mig i bilen och köra hem till mamma och pappa. i hopp om att jag skulle ha till dess att jag somnade på mig. skulle det vara ett askungen-scenario, att allt slutar 00.00, då skulle jag sluta mina ögon för sista gången någonstans där kring uppsalatrakten. skulle jag däremot vetat om att idag var min sista dag redan i morse, ja, då hade jag sagt att jag inte kommer till jobbet och kört hem. hem. jag hade ringt och planerat så att jag fick träffa min familj, oavsett hur sent det skulle bli. jag skulle nog inte säga varför jag for hem i sådan hast, då skulle sista träffen i jordelivet inte bli särskilt munter. jag skulle vara ytterst ledsen över att em inte var hemma än, men jag skulle skriva henne en lapp och gömma den under hennes kudde. på den skulle det stå: "vi ses. det vet du. jag älskar dig genom allt. glöm inte att kolla dokumentet i min dator. /barbro"

jag skulle vara ledsen, och jag skulle vara glad. jag skulle vara överlycklig över att livet är så vackert. jag skulle vara ledsen över att jag inte fick vara med mer.

men det förstås. if today was your last day behöver ju inte betyda last day alive. det kan ju vara last day at work. då hade jag haft lite ångest. hade det varit last day as single, då hade jag varit glad. glad och ledsen på samma gång, men mest glad. alltså, definitivt mest glad om det var så att allt kändes rätt och bra. jag tänker inte ha det på något annat vis. det finns ju så många last days att det inte är klokt egentligen. säkerligen har jag varit med om någon sådan idag, utan att ens reflektera över det. det är lite spännande, det där. för last day betyder ju början på något nytt, oavsett om det är singellivet, döden eller arbetet vi talar om. först lite ångest över vad det är man går vidare till, sen bara nytt och bra. det är vad jag tror i alla fall.

onsdag igen och därmed dags för en av david bestämd rubrik.

jag tänkte på det jag skrev i förrförra inlägget, om genus och kärlek, och framför allt på annelie sundholms kommentarer. om hur hon och martin har en relativt traditionell uppdelning av sysslorna kring ett hem och en bil. vad jag vill tillägga till det jag skrev är att jag tycker att det är mer än okej att ha en sådan uppdelning, så länge det är baserat på medvetna val. jag kan mycket väl se mig själv fixa käk de flesta dagarna, baka och plocka i hemmet för att jag tycker om att göra det. men jag vill inte ha den uppdelningen för att min livskamrat är inkompetent/oförmögen att göra bland annat de saker jag rabblade upp, eller för att traditionen säger att det ska vara så. jag tycker egentligen att en "vi hjälps åt"-filosofi är allra trevligast, men i grund och botten ska man få göra de saker man tycker om att göra och helst få slippa de saker man tycker sämst om.

för att summera det jag tänker, kan jag skriva att det jag kräver av ett förhållande är att det är två hela, självständiga, självgående och omtänksamma individer som delar ett liv, i vilket jag är ena halvan. eller helan, om man vill. och utifrån detta hela, självständiga, självgående och omtänksamma får man lägga upp livet precis hur man vill. ett givande och tagande, bara inte baserat på traditionella och därmed lite förutbestämda mönster.

i'm a big, big girl in a big, big world, it's not a big, big thing if you leave me. det räcker med att själen blir mos i den situationen, det praktiska i tillvaron behöver inte bli det. men nu är det så, att trots att jag har ett hjärta som fortfarande håller på att repa sig efter förlusten av joe, så hoppas och tror jag på, och ser fram emot resten-av-livet-lång kärlek. om jag så ska hinna bli 87 innan jag träffar honom.

det är återigen onsdag och jag har serverats en rubrik att skriva tillhörande inlägg till. vi kom överens om att ge rubriken någon dag i förväg, så att det får bli något, om än inte bra så åtminstone genomtänkt inlägg. sorgligt nog, måste jag få säga, hade jag inte alls svårt att relatera till den här textsnutten ur snabba cash.

när jag var 19 år gick jag andra året i gymnasiet. jag hade spenderat ett år i staterna och gick således med de som var året yngre än mig. jag hade blivit faster för första gången, jag gick in i vad som skulle bli mitt första riktiga förhållande. min uppväxt fanns det inget vidare att klaga på, den hade varit harmonisk och rolig. jag var tidig med att läsa, skriva och räkna, och har nog alltid haft en relativt god social kompetens och därmed många vänner. men just när jag var 19 stormade det. som tusan. jag hade kommit hem från usa bara halvåret innan min nittonde födelsedag och hade några saker i bagaget som definitivt behövde bearbetas. en ätstörning som distanserade mig både från min familj, mina vänner och mig själv mynnade ur ett övergrepp som hade orsakat ett sånt inre sår att  a l l t  var kaos. ätstörningen var bara ett sätt att hantera det vidriga, men att jag inte själv insåg att jag hade den ledde till att jag betraktades som en som for med osanning om hur det egentligen låg till.

jag kände mig jädrigt krass. visste hur det "goda" livet i kyrkan var, men varför bry sig om en gud vars existens jag starkt betvivlade? jag visste hur det "dåliga" livet i världen (=utanför kyrkan och utan någon slags gudsrelation) var, men faktum var att det var det enda livet jag orkade med. allt går åt skogen ändå. jag kände mig så fruktansvärt överlägsen mina vänner som alltid hängde i kyrkan, tänkte att det sista de hade gjort var att "välja" gud, eftersom de knappast visste om något annat än den trygga värld kyrkan erbjöd. nedvärderande, dömande och krass var exakt vad jag var. inte för att det i grund och botten var den jag var, utan för att det var ett sätt att slippa se på mig själv.

jag kände att inte en kotte, förutom pojkvännen, fanns där för mig. sanningen var och är den att jag var som en stängd mussla, nästintill omöjlig att nå. varenda en som varit så självklara för mig tidigare fanns där och såhär i efterhand kan jag se hur de så innerligt försökte. inte förrän jag var i princip färdig med samtalsterapin berättade jag för de allra närmsta vad som hade hänt. då hade det gått närmare ett år sedan jag landade på svensk mark. de fick veta, men de fick inte komma nära. helt uppriktigt, så tror jag främst att det var mitt förhållande som kom i vägen för en närmre relation till min familj och mina vänner.

förhållandet tog slut någon gång efter det att jag hade fyllt 21 och ett halvår senare flyttade jag till umeå. jag kände att jag behövde få distans, behövde få börja om. kuratorn som jag hade gått till hade hjälpt mig att lägga en stabil grund att bygga vidare på, så redan efter tiden med henne hade jag kommit långt i processen att bli hel. ätstörningarna avtog, av naturliga skäl, när jag började få grepp om min tillvaro, jag kunde distansera mig från det vidriga och när jag kunde se på mig själv som fin och allt annat än värdelös och äcklig. jag mådde till slut bra. jag trivdes med mitt liv och kunde äntligen bygga upp en nära och uppriktig relation till de nära jag tidigare stött bort.

19 var åtta år sedan. jag trodde jag hade varit med om allt som kunde betyda något. jösses, så fel jag hade. det är inte tänkt att man ska sluta sina dagar som krass och destruktiv. det är tänkt att man ska stå i full blom. hela livet. det vet jag nu, eftersom jag har upplevt allt vid det här laget. eller inte :) men stå i full blom, det tänker jag då minsann göra. och aldrig, aldrig, aldrig stagnera.