(x) varit kär i en av mina internetkompisar mest hångel-kalle. fast jag ångrade mig när jag träffade honom. tänkte att han ändå skulle få en chans, jag menar, jag hade ju lyssnat på KC-Jojos All my life och tänkt på kalle och det hade känts såå rätt. så jag hånglade med honom. det är det värsta jag har varit med om.

klippte detta stycke ur listan jag fyllde i igår, och tänkte att här har jag en berättelse som är värd att gå in djupare på.

klicka här och lyssna på i bakgrunden för att liksom hamna i rätt stämning!

jag tror att jag var sexton år, kanske hade jag hunnit fylla sjutton, men jag har en känsla av att sexton är en mera korrekt uppgift. min bästa kompis annelie (ingen schizofreni här, hon är en helt annan person än jag, livs levande i denna stund) var tillsammans med nicklas som vi hade träffat på nyhem. han bodde i skattkärr i värmland. nu och då var annelie och hälsade på hos nicklas och vid ett tillfälle träffade hon kalle. de satt och kollade på kort från nyhem och kalle fick syn på mig, sa att han tyckte att jag var söt och frågade om jag var singel. genast tänkte annelie att kanske hennes kall i livet var att bli en matchmaker. "ja, hon är singel och hon är bra på de här och de här och de här sätten." kalle, stackarn, föll som en fura för drömbilden han byggde upp, som han trodde var jag.

när annelie kom hem berättade hon om golfspelande, lätt solbrända, långa, muskulösa, amerikanska fotbollsspelande kalle. han var bra på alla sätt och vis, känslig och manlig i ett. klart som tusan (?) blev jag intresserad. (vill i samband med det här lämna en liten rapport på nuläget. jag faller inte för sportiga killar, de gör bara att jag känner press på mig att träna och jag tycker det är tråkigare än att gå utmed hundar i ösregn. inte heller imponeras jag av muskler - de påminner mig bara om min egen klenhet.) hon hade gett kalle mitt telefonnummer och min email-adress och han började höra av sig. självklart skrev jag tillbaka, vi ICQ:ade långt in på nätterna. ur högtalarna strömmade romantisk musik som talade om den rätte och om livslång kärlek och hjärtesorger var lika långt borta som öster är från väster. Kc&Jojos låt All my life sattes på repeat och allt kändes otroligt rätt. vi bara måste ses!

så kom vi till helgen då kalle och nicklas kom med tåget till varberg. genast, vid första anblick, försvann det mesta av den där känslan som sa att det var the one standing in front of me. men skam den som ger sig. dessutom hade jag lite dåligt samvete över att ha dragit ner honom hela vägen från skattkärr till varberg så jag tänkte att jag får liksom ge det ännu en chans, eller två.

jag orkar inte riktigt gå in på exakt vad vi gjorde den där helgen med kompisgänget, dels för att jag inte riktigt minns, dels för att det är irrelevant. vad som är relevant är att kalle försökte hångla upp mig. inte en gång utan flera, och det är något som gett mig men för livet. kalle levde nämligen med föreställningen att en ett hångel går ut på att, med stenhård tunga, penetrera kyssobjektets mun. jag försökte liksom lära honom att tungan inte behövde vara hård och definitivt hjälpa honom att inse att det där in-ut-in-ut-momentet liksom var helt way off. han var ingen vidare elev. sanningen är den att han var helt hopplös.

alla de där all-my-life-känslorna var som bortblåsta och jag var mera äcklad av att han hade så sjukt lite känsla fastän att han var hela två år äldre. han fattade inte heller att jag gjorde mitt bästa för att undvika honom och liksom inte vara nära nog för att han skulle kunna få tag i mig och göra ännu ett försök till en, vad han tyckte, passionerad kyss. han fattade inte ens när jag la upp en pop-xx-bok i knät på han, med sidan för still haven't found what i'm looking for uppslagen.

till slut fick jag säga till honom rakt ut att det här är inte bra. det sa jag just innan han skulle fara hem. ett par timmar senare kom ett blomsterbud hem med en bukett gula rosor till mig. tack för en trevlig helg! /kalle stod det i kortet.