jag har alltid varit blond och när jag gick i åttonde klass ville jag prova på hur det var att vara brunett. jag hade sedan en tid färgat håret på min kompis och nu bestämde vi att vi skulle ha en hårfärgardag som innefattade oss båda. sagt och gjort, vi cyklade iväg till affären och valde bland alla nyanser. för min del blev det en mörkbrun med en aning röd ton. kastanjebrunt. min kompis valde samma färg som hon brukade.

väl hemma hos min kompis började jag smeta i färg i hennes hår. eftersom jag är en noggrann människa var det viktigt att varje litet hårstrå skulle få färg på sig. min kompis var inte fullt lika noga på mig - det var första gången hon färgade håret på någon och var inte medveten om vikten av noggrannhet. hennes slarv uppdagades när jag hade sköljt ut smeten i håret och det visade sig att jag hade en bred, diagonal rand på 6-7 cm där det var flammigt blont/kastanjebrunt. som batik ungefär. inte så snyggt. att jag dessutom inte hade koll på resultatet av färgning med röd ton i blont hår gjorde ju inte saken bättre. det var mer rött än brunt.

jag kom hem och mor min blev förskräckt. på med mössa på mig och sen ner på affärn igen. håret skulle blekas. med ny färg for vi till min moster som har varit hobbyfrisör under större delen av hennes vuxna liv. hon skulle nog ställa mitt misstag till rätta. trodde vi. hoppades vi. men håret blev orange-rosa. när vi kom hem var mamma desperat och tog aceton på en bomullstuss och började dra över tesarna mina i hopp om att de skulle blekas. det hjälpte inte. jag stannade hemma från skolan i två dagar och bad naivt till gud att han skulle göra mig blond igen över natten. det hjälpte inte. mormor tyckte att jag hade förstört mig, men rara moster kerstin sa att hon tyckte att den nya färgen gav min hy en fin lyster. jag tror man kallar det för en vit lögn.