jag vet varför jag är så sur, tror jag. det är för att jag har ont. fortfarande. jag knaprar piller jag inte vill knapra, men det är liksom antingen det eller sömnlösa nätter, vilket jag för övrigt fick smaka på ändå inatt. jag är också sur över att jag stressar upp mig som tusan innan jag ska sova, så john blund får aldrig utrymme att infinna sig. igår gick jag och la mig strax innan halv elva. låg vaken till tolv. gick upp och kollade på tv till ett. gick och la mig. låg vaken ett tag till. somnade kanske närmare två. ändå, ändå vaknar jag av albins första väckare och kan inte somna om.

det är mycket i maj, det är det. skola och jobb om vartannat och jobbet kommer inverka en del på skolan, men ingen kommer att dö av det. allra minst jag. men jag stressar upp mig ändå, för att jag inte riktigt har koll. det räcker ju liksom att ha koll en vecka framåt, känner jag.

en fin sak med idag dock, och den är väldigt fin, är att albin och jag ska ut på dejt. på café station. inte så lyxigt kanske, men det gör liksom ingenting. det finns gott fika där och möjlighet att vara bara vi två. det är fullt gott nog för mig. dessutom tycker jag att det är mysigt att gå på café. vardagslyx.

det är ett fint liv det här, även fast jag är sur och söt som socker om vartannat.