jag är en, vad jag kallar, scenariemänniska. jag gör upp scenarier i mitt huvud, där folk är förfärligt elaka mot mig, eller bara låtsassnälla eller inställssamma. så tänker jag ut hur jag ska se ut, vad jag ska säga, vilka ord jag slänger ur mig och med attityden jag gör det. och jag är alltid queen. finns inte en chans att jag går förlorande ur striden!

jag vet precis:
¤hur jag ska bete mig när jag hamnar i konflikt på jobbet.

¤vad jag ska säga när mina elever säger att jag är den sämsta läraren de någonsin har haft (fast det kommer aldrig att hända, för återigen kommer jag briljera och vara queen.).

¤hur jag ska göra när någon försöker vara inställsam för att undvika konflikt.

¤vad jag ska säga till albin när vi diskuterar fiske och småsamhällesproblematik nästa gång. 

 
och många, många fler situationer. mitt stora problem är att, för att allt ska gå vägen måste alla motparter följa mitt manus till punkt och pricka. tror jag ska jobba mer på improvisation på det området.

scenariemänniskor är vi alla, tänker du då. jo, men inte så gräsligt elaka som jag, hoppas jag då. för jag spottar människorna i ansiktet, stänger in dem i ett rum tills de bönar och ber och lovar att behandla mig som den härliga person jag är, sno deras viktiga räkningar så de hamnar i trubbel. riktigt trubbel. nåväl. kanske inte riktigt precis såhär hemska saker, jag var nämligen tvungen att sitta här och hitta på hemskheter, men närapå. väldigt närapå. något jag gör ganska ofta är att repa bilar. fina, svarta, blanka, splitternya bilar som körs av feta gubbar som röker cigarr dagarna i ända och nyper på min rumpa och kallar mig lilla stumpan. deras bilar är så förstörda att de skulle sätta sina feta cigarrer i halsen om de visste. dock har ingen fet, cigarrökande gubbe nypt mig i baken och kallat mig lilla stumpan. väl är väl det.

nog om elakheter. det är såhär långt jag tar det. blir jag arg på riktigt säger jag det istället. men det är kul att tänka på, om utifall att :P