Skenet bedrar. Ty även om det utstrålas självsäkerhet, styrka och trygghet, så råkar det vara så att bakom den skölden finns det en rätt känslig, mjuk och lätt ångestladdad person. Det är ingalunda så att det som syns utanpå är icke existerande - det är liksom en del av mig. Men det andra finns där också, även om jag drar mig för (understatement) att visa det utåt. Jag har således två sidor. En som är lättlättlätt att se, en annan som inte är för allmän beskådning. Fast egentligen. Vore det så illa att visa upp det där som inte är så Kajsa-kavat-jag-klarar-mig-minsann-själv? Vem skulle jag bli i andras ögon? Och framför allt, vem skulle jag bli i mina egna ögon? Oj, så mycket kvar jag har att lära mig. Måtte livet mitt bli en lång och insiktsgivande resa.

Lagom till senaste nyårsafton köpte jag en klänning, min första "lilla svarta". Nu är det bara det, att jag inte alls är "den lilla svarta"-typen. Jag känner mig alldeles för finklädd, oavsett sammanhang. Dock var det ett klipp och klänningen sitter som en smäck. Det vore direkt dumt att inte använda den. Så. Till saken. Jag tog på mig klänningen och storstädade lägenheten, sen var den nästan likställd med vilket par jeans som helst. Nåväl, det är inte arbetsdag-klass på den, men jag kan ha på mig den offentligt.

Det finns en clash mellan två sidor av mig. Den lättsinniga och den eftertänksamma. De kan inte komma överens. Jag vill mata den lättsinniga för att inte ta mig själv på för stort allvar. Jag vill mata den eftertänksamma för att vara rädd om mig. När den lättsinniga får för mycket utrymme blir nästan inget på allvar och jag blir inte en vidare sympatisk person. Får eftertänksamheten ta för mycket plats blir jag introvert och till ingen glädje för någon. Jag undrar just när jag kommer leva i balans mellan de två. Kanske när jag är 42. Det vore onekligen något att sträva efter. Misslyckas jag finns det mer tid att ta av. Det känns gott.