ja, vi har växt ifrån varandra, kan man säga
jag har sagt det förut, jag säger det igen: jag slutar nu. sista kapitlet är skrivet. jag längtar inte längre efter bloggen, inte alls. det gjorde jag förut. innan skrev jag lite intressant i alla fall. det gör jag inte nu. nu tar jag ingen paus, nu lägger jag ner. på riktigt. puss.
ny vår, nya tag
appropå att det är earth hour på lördag, så kommer arla.se med några miljötips. håll tillgodo!
mitt hjärta längtar
mitt hjärta längtar galet mycket efter barn nu. lite så att det börjar bli dags att antingen dra till danmark eller adoptera. mest adoptera, tänker jag på. jag tror att det var nyheterna som triggade igång mig den här gången. see, i morse berättade den högst hjärtlösa blå idioten tobias om den fantastiska idén att skicka tillbaka barn som kommer utan föräldrar till sina hemland och låta dem bo på barnhem som den svenska regeringen bekostar. jag vill skjuta honom. så dumt. jag vet! de där barnen som kommer hit för att det är för eländigt i hemlandet, lämnar allt det trygga, för att förhoppningsvis få leva som barn ska leva mer (hur normal tillvaro det nu blir för ett barn när det ryckts från sina rötter. men jag menar, gör man det för att det är värt tryggheten och stabiliteten i ett nytt land talar väl det sitt tydliga språk.). i alla fall. de där barnen, de skickar vi tillbaka och visar att de är en enda belastning även här!
jag blir så äcklad! det är att behandla människor som om de vore boskap. så. jag vill adoptera ett par av de där barnen, ty de bor redan i mitt hjärta.
livslotteri.se
något att bestämma sig för
nog för att det finns flera drivkrafter i en människa, men utöver kärleken skulle jag nog drista mig till att säga att tävlingsinstinkten är min starkaste. tveklöst. em och jag satt och pratade om livet och tjänster, när vi kom in på det, att det mesta jag gör när jag är bland folk är på grund av att jag vill vinna. jag vill vara bäst. alltid.
jag vill vara den bästa läraren. det är vääl förvisso en bra sak, att jag hela tiden strävar efter att bli bättre, men frågan är ju vem jag främst har i åtanke när jag vill bli det. eleverna gynnas, men det är ju för mitt eget egos skull jag kämpar. på köpet förlorar jag dessutom arbetskamrater och skaffar mig istället konkurrenter.
är jag inte bäst tappar jag lusten att göra något över huvud taget. det är ju sjukt sorgligt egentligen. jag menar, ta det här med sången, till exempel. eftersom att jag inte ens är bäst i min egen familj (i ärlighetens namn nog den som behärskar musik sämst av 6, förvisso, musikaliska individer. men det att jag inte är bäst har fått mig att helt tappa lusten att sjunga.
jag låter bli en massa saker som jag egentligen tycker är ganska roligt, eftersom jag inte är bäst på det. jag ser konkurrenter överallt istället för att se mig i ett lag med människor. (ja. jättemycket individualist som avskyr allt vad grupparbeten heter.) så. jag vill absolut inte tappa bort min tävlingsinsitnkt, eftersom den hjälper mig att bli bättre på saker och ting. men jag skulle nog må bra av att vara lite mer nyanserad. nyanserad skulle ge mig ett rikare liv och lite mer kärlek till andra. nyanserad är ett bättre ideal, om man frågar mig. idag bestämmer jag mig för att bli mer nyanserad.
bortlängtan
idag ska jag köra mamma och pappa till flyget. jag som är ganska hemmakär och bekväm av mig har liksom fått en innerlig längtan efter värme. jag vill ligga på en strand långtbortivärlden och bara njuta av livet. vill känna att det största bekymmer jag har är att jag har druckit för lite vatten.
så. jag vill utomlands. med lite tur cashar jag in en nätt summa från försäkringsbolaget. det verkar nämligen inte bättre än att jag slet av främre korsbandet i lördags när jag åkte skidor. mm, sånt är det. inte skönt, inte ens i närheten, men exakt hur domen lyder får jag veta om någon vecka eller två, när jag har varit på magnetröntgen. det känns löjligt viktigt. alltså, som att jag egentligen är döende. turligt nog har jag aldrig hört om någon som har dött på grund av trasigt korsband. kanske kan man till och med motivera strandhäng och inga större äventyr i djunglar och sånt med att knät faktiskt är skadat. det kan man nog.
bittersweet symphony
för första gången på l ä n g e sätter jag igång min bra skit på shuffle. eftersom allt ligger inne i den ordning jag har lagt in låtarna blir det ofta att jag sätter igång de tio-femton senast tillagda låtarna. well. nu shufflar jag och vad får jag höra om inte bittersweet symphony? flashback:
jag var arton år, hade fått min första mobiltelefon. en rosa ericsson t10. det är nog den sämsta modellen jag någonsin ägt, men spela roll. nu spelar det ingen roll alls. tycker bara att det är konstigt att jag valde en rosa telefon. hur som helst. på den var det rätt lätt att knappa in melodier som blev ens ringsignal. en hel kväll satt jag och knapprade och knipprade in den låt jag då tyckte var världens bästa. bittersweet symphony.
hur dejten gick? jo. jag imponerade. tror jag. för han vill ses igen. han imponerade. och jag vill ses igen. jag SKA bannemej träffa honom igen. lite vare sig han vill eller inte. tur att han hävdar att han vill.
anyways. disken borta, oredan halvt om halvt bortstädad. magen kurrar. blir spagetti och köttfärssås. som in the good old days. eller a. ska vi säga som in the good nowadays?
progress
jag har fått uppmaningar att fortsätta skriva om mina äventyr på webben, om jakten på mr. right. med tanke på min uppdatering so far kan man ju tro att det råder total stiltjé, men det är snarare det motsatta. jösses anåda, sicken respons!
jag har fått mail, jag har fått gästboksinlägg. jag har fått nya fb-vänner och nya msn-kontakter. jag har till och med fått sms. nu kan man ju tro att jag delar med mig av mailadress och telefonnummer till höger och vänster, men nej! jag är restriktiv som tusan. det finns ett par intressanta där, och en har lett till en dejt redan imorgon. det hela kan ju låta hur flott som helst, och det är det, men... jag är för kaxig! utmaningen imorgon handlar inte bara om att göra ett allmänt gott intryck. nej, utöver det ska jag övertyga killen om att fisk visst är gott genom att laga en fantastisk middag och sen klippa snubben. jag vet inte vem det är mest synd om. han riskerar att gå från min lägenhet ashungrig och dessutom med en frisyr han inte gillar. vad jag riskerar känns rätt uppenbart. ja. håll tummarna, snälla!
så ska jag svälja min stolthet helt och berätta om fredagens missöde. em och jag var i göteborg (em är alltså min syrra, för er som missat det) och skulle iväg på en tjejkväll. jag hade gjort mig mitt allra finaste, och kom till slut till skodilemmat. jag föreslog mina svarta tygskor som funkar mest alltid, men em sa att jag skulle bli dungsur om fötterna på nolltid. med det sagt tog jag mina snowjoggings (även kallade mongoskorna) och stoppade ner klackeskor i väskan, så jag kunde byta på bussen.
tjejkvällen var fantastiskt trevlig, verkligen! när klockan hade blivit natt gick vi till bussen och det var dags för skobyte. well. åtminstone var det ju tänkt så. jag hade nämligen råkat stoppa ner två högerskor. jag höll på att dö lite grann. skrattade så jag nästan inte fick mer luft. tänkte, att jag måste hem. måste byta skor. men kvällen var sen och det hanns liksom inte med. jag fick helt enkelt gå ut och dansa i mongoskor, och låtsas att jag tyckte att det var sjukt snyggt. jag dansade på balkan beat party, där dansade jag i snowjoggings. ÄNDÅ, gott folk, blev jag uppraggad. det är helt sjukt, och jag börjar fundera över om det kanske inte var pjuxen som gjorde det. onekligen en ice breaker. well, well. grabben var inget av intresse, trevlig till trots. imorgon ska jag ha en dejt hemma hos mig med dejtingsidankillen. shit.