jag skriver min c-uppsats om ekosofi med en frågeställning som lyder ungefär enligt följande: "hur ser ekosofin ut i sverige idag?" jag har gått och dragit mig för att riktigt börja och det har varit slappt att böckerna tog lång tid att skickas hem till mig, samtidigt som det har varit stressande. det är stressande att veta att man borde ha kommit i gång ordentligt men att man inte har det.
nåväl. idag har jag satt mig och läst. jag hade redan börjat läsa lite förra veckan, men idag läser jag så mycket jag hinner läsa och samtidigt förbli fokuserad på innehållet i texten. just nu tar jag en liten paus för att sedan återgå igen. det är så vansinnigt intressant! jag har läst om hur småsamhällena dör ut i och med industrialiseringen, vilket i och för sig inte var någon större nyhet, men det liksom får mig att uppröras av hur vi föredrar ekonomiska vinster före människors välbefinnande i det att de har en tradition och ett yrkesutövande som ger dagarna en trivsam mening. läste att enligt buddhistisk tradition är det direkt olönsamt med arbetslösa människor eftersom de arbetslösas dagar fylls med meningslöshet och delaktigheten dör ut. här i väst menar vi att det är lönsamt med viss arbetslöshet om man ser till vad industrialiseringen spar in pengar på att ha anställda när en maskin klarar av jobbet.
som en del i en fiskarsläkt där man inte längre lever på fisket blir jag lite orolig. eller, jag blir inte orolig, jag är orolig. för kommen från en fiskarsläkt, uppvuxen i ett fiskesamhälle ser jag att människor måste lämna den lokala näringen för att kunna leva på inkomsten. några fiskare finns kvar, jo visst, men det är långt ifrån det lilla samhälle bua var under glansperioden då farfar och hans bröder fiskade för fullt.
jag vill inte ha det massproducerade. jag vill inte ha det långväga fraktade. jag vill ha lokalproducerat, jag vill att de samhällen med olika näringsgrenar vi har i sverige ska få fortsätta finnas kvar. lägg ner massfisket! lägg ner de långväga transporterna! fram med det småskaliga och nära!

förra veckan var jag och albin iväg och storhandlade och när vi kom till köttfärshyllan pekade albin på mindre förpackningar som innehöll ekologiskt kött och halvt om halvt föreslog att vi skulle köpa något sådant paket eller två i stället för att köpa det stora, billigare paketet, visserligen innehållande svenskt kött. nej, sa jag då eftersom jag tyckte att det skulle bli för dyrt. idag har jag begrundat mina synder (synder i det att jag har gått emot min egen utopi) och bestämt mig för något så larvigt som ett nyårslöfte. från och med nu kommer det visserligen att gälla och förhoppningsvis ska det fortsätta vara det naturliga för mig resten av mitt liv.
nyårslöftet är inte bara en punkt, utan 5. jag ska under kommande år:
1. äta mindre kött.
2. äta mindre kött som kommer från massproduktion.
3. utöka antalet ekologiska varor (KRAV-märkt) vi handlar.
4. handla lokalproducerat.
5. köpa enbart jeans som är KRAV-märkta/ekologiska.