liksom liv fick jag ett mail från stay friends där frågan "hur populär var du under skoltiden?" ställdes. jag var inte populär men heller inte utstött. redan där och då var jag rätt så obrydd när det kom till popularitet, kände att min identitet baserades på annat än just det. jag är ännu mer obrydd idag, tar rentav avstånd från företeelsen "bli populär".
jag förstår inte det där med strävan efter att vara populär. jag förstår det verkligen inte. oavsett om man är populär eller inte så är man alltid mycket mer än de etiketter andra sätter på en. mycket mer och annat än det fack man placeras i.

vuxna människor är så mycket mer korkade än barn. varför? jo, för att vuxna pratar om att mobbingen på skolorna måste upphöra och samtidigt saknar man självinsikten att man själv mobbas på sin arbetsplats. jag kan ta universitetet som ett exempel. man kan, för det första, tro att eleverna ska vara såpass vuxna och trygga i sig själv att man inte längre behöver trycka ner andra för att själv hävda sig, men nej. så långt har inte alla kommit.
under en kurs jag läste för ett år sedan hade några av mina kursare kommit överens om att ses en viss tid för att ta igen ett missat seminarie. i den här gruppen skulle även han som kanske inte var så ball vara med och de hade bestämt en plats och en tid för det hela. kruxet kom till det att övriga gruppen ändrade tid och plats utan att informera han som redan var lite utanför. usch, när jag fick höra det ville jag bara gråta. hur kan vuxna människor göra så?? för att behålla sin popularitet? för att inte degraderas? hur som helst så är det vidrigt rakt igenom.
fick höra av en god vän att en av lärarna på pedagogiska institutionen dagligen trycks ner av sina lärarkolleger. varför då? behöver alla arbetsplatser en hackkyckling?

det känns så otroligt fånigt att vuxna beklagar sig över mobbingen under skolåren men blundar för den på den egna arbetsplatsen. trampa på någons värdighet varje dag, trampelitrampelitramp. varför gör man det egentligen? är det för respekten? eller populariteten? eller för sammanhållningen? eller grundar sig allt i en osäkerhet i sig själv, att man inte är någon om man inte är populär?

nej, stay friends. jag är inte poppis, har aldrig varit poppis, har aldrig strävat efter att bli det. jag har heller inte varit utanför, utan ett mellanting. omtyckt, men aldrig poppis.