härom natten drömde jag om honom. att jag skrev ordet kursivt betyder inte att det är en särdeles fin person. faktum är att känslan inför människan är ytterst ambivalent. i ena stunden älskar jag honom (ja, faktiskt älskar. som man älskar ett syskon.), i andra stunden känner jag stark avsky, nästintill hat. så blir det när någon bygger upp en fin, förtrolig relation och sen kastar sten på en så man bara nästan dör.

men jag drömde om honom, att jag var där och att allt bara var roligt. som det var före. det var roligt och bra, men ändå kändes det som att jag hade förstört allt. som jag känner i verkligheten. och det är det som är det konstiga, för det var inte jag som förstörde allt, ändå känner jag mig som boven i dramat. är det för att det är jag som är det obekväma nu, en hotbild i sinnet? det spelar ingen roll. det är han som är boven. see, han gjorde ett sår i mig, ett sår som man inte kan plåstra om. det är ett helt vidöppet sår fast jag döljer det. ganska bra döljer jag det. och så tänker jag inte på det. då går allt bra.

jag hade bestämt mig för ytterligare ett år i det där landet. i drömmen alltså. och jag hade saga med mig. och vi hade riktigt roligt ihop. hennes hund och min hund busade. det var som om det aldrig hade hänt, som om det där såret hade aldrig funnits.

jag är där ibland, i drömmarna. och då kan vi prata som vi gjorde förr. och vi kan skratta som vi gjorde förr. och vi kan retas som vi gjorde förr. förrförrförr. det fina med drömmarna är att de håller hatet borta. jag vill inte hata. inte någon, inte ens honom. de drömmarna blir aldrig mardrömmar, de är min safe zone. där händer inget hemskt, hemskheterna naggar lite men ingen låtsas om dem. i drömmarna fortsätter han vara den hyggliga, den roliga och den som ställer upp. i drömmarna är han som ett extra syskon. i verkliga livet är det alternativet otänkbart. hur jag vet? jag bär på ett sår som man inte kan sätta plåster på och det såret är hans verk.