jag är uppvuxen i ett kristet hem och församlingstillhörigeheten var sionförsamlingen, numera, efter namnbyte, pingstkyrkan. pingstkyrkan i sig har förändrats enormt under de decennier som jag funnits till, så döm inte samfundet idag efter min anekdot som utspelade sig under tidigt 90-tal. 1990-tal, that is.

parallellt med pingstkyrkans frammarch i sverige under tidigt 1900-tal blev blå bandet stort som nykterhetsrörelse, och på grund av att det senare var en följd av omvändelse och tillhörighet i det förstnämnda har de två etsats samman och nykterhet var länge ett av tusen signum för pingstvännerna. till det förbud mot spel, i synnerhet de spel som förknippades med dobbel. det gick så långt att de medel man använde för att spela dessa spel bannlystes. kort och tärning är djävulens gärning, sa man.
samtidigt är det viktigt att man tar hänsyn inom pingströrelsen. den gyllene regeln var och är i allra högsta grad en viktig del i församlingarna. det ledde då, under min uppväxt, till att även jag, som inte hade några tankar på att kortspel och tärningsspel skulle likställas med pengaaffärer, inte skulle befatta mig med kortspel eller tärningar. eller, egentligen bara kortspel. detta i alla fall enligt den yngre av mina storebröder. mina föräldrar menade enbart att det var onödigt att slänga fram kortleken när de äldre, som drabbats av dobbel på ett eller annat vis, kom hem till oss. men som sagt, en av mina bröder gjorde det ett tag till sin livsuppgift att se till att jag och min syster inte ägnade oss åt djävulens verk, såsom vändsjua, stress, kotte och andra ytterst oskyldiga spel. givetvis handlade detta mest om att retas och liksom få vara vår auktoritet för en liten stund. om att vara storebror, helt enkelt. nåväl. detta kortspelsförbud resulterade i att jag och min syster satt och spelade kort i hemlighet på vårt rum med dörren stängd. varje gång vi hörde fotsteg i hallen som närmade sig sovrumshörnan avbröt vi snabbt spelet och hafsade snabbt in korten, antingen under mattan eller min säng. vi blev riktigt bra på det, och det var många gånger som vi helt plötsligt "bara satt och pratade" när bror min öppnade dörren. men det är klart, vi misslyckades många gånger också, och minnesvärt är särskilt en gång när vi satt och spelade vändsjua en söndageftermiddag och när storebror öppnade dörren tittade han på oss med bestörthet i ögonen och sa:
- men... inte på en söndag!
där och då var vi inte så kavata, men just den situationen och vad han sa etsade sig fast och ett par år senare, när jag hade äntrat tonåren blev det ett litet ret tillbaka och han fick försöka förklara hur synden är lite mer synd på en söndag.

tilläggas bör att vi, under hela uppväxten, har spelat tärningsspel, i synnerhet yatzy. det har gått så långt att min sambo har refererat till oss som familjen yatzy vid något tillfälle. och vet ni vad? det var min samvetsgranne bror som lärde sina småsystrar att spela med pengar. det innan han lärde oss att det var syndigast med kortspel om söndagarna.