visst är det så, att när man är på väg någonstans, då är det svårt att koppla av. även om man inte ska lämna hemmets lugna vrå på ytterligare en timme eller så, så har oron greppat en med sina klor. nu menar jag inte att jag känner mig orolig varje gång jag ska någonstans, men jag menar att det är svårt att finna ro i nuet när man inväntar någon slags aktivitet.
jag jobbade på pressbyrån när jag hade slutat gymnasiet, innan jag flyttade upp till kära norrland. när jag jobbade där var det antingen förmiddagspass som gällde, eller eftermiddagspass. jag gillade förmiddagarna, för då började jag 8.30 och slutade 15.00. eftermiddagarna var det värre med, för hela dagen blev bara en lång väntan på att klockan skulle bli tio i tre så jag kunde hoja iväg till jobbet. ingenting blev gjort på den lediga förmiddagen, och gjorde jag något, ja då kom ändå den där känslan av att jag inte borde känna mig rofylld. dagens plikter hade ännu inte avklarats.
nog är det annorlunda om det handlar om att gå till jobbet och vara där arbetspasset ut eller om man ska på en en och en halv timme lång föreläsning, eller bara till en vän. jag tänker, tyngden i oron i kroppen känns olika beroende på vad det gäller, men ändå. ändå, nu när jag ska till en vän, flaxar oron runt i mig. än är inte dagen slut, än kan jag inte slänga upp fötterna på soffbordet och känna lugnet.

analys: är jag en orolig själ som aldrig finner ro? är jag otrygg i mig själv? känner jag alltid såhär? svaret på alla tre frågor är: nej. på fråga ett måste jag faktiskt få hänvisa till vad mina bröder har retat mig för under senare delen av min uppväxt: de refererar till mig som kristina lugn. är vi ett? jag tror inte det, men hon är sävlig och otroligt ostressad. jag är det sistnämnda, vissa hävdar att jag även är sävlig, men det är ljug rakt igenom. otrygg, då? nope. väldigt trygg. och nej, jag känner inte alltid såhär. jag känner såhär när jag är lite seg och hösten kommer. då, när jag bara vill stanna hemma och kolla på tv och äta hårda conference-päron och dricka nyponsoppa, men inte får det, då kommer oron. men det förstås, jag kanske är som.... dig?