det är sant, det som står i rubriken. plågsamt sant. kanske ändå ännu mer plågsamt att jag tillät det att hända utan att tänka efter. följande utspelade sig för ett par dagar sedan:

jag och min klasskompis hundexperten satt och pratade inkallning och jag berättade om mina bekymmer med saga, att hon är helt okontaktbar när hon hamnar i jakt-mode. hon föreslog att jag skulle göra godis av blodpudding genom att tärna upp blodpuddingen i småbitar och sätta in det i ugnen på 180 grader och låta det stå inne i ugnen under natten, med ugnsluckan lite öppen (som man har när man gör skorpor). de godbitarna skulle visst göra susen för uppmärksamheten.

i förrgår köpte vi blodpudding.

igår stod vi där, redo att vara präktiga hundägare som gör sitt eget hundgodis. vi gjorde e x a k t som hundexperten hade sagt och mycket nöjda kröp vi till kojs. vi sov vår skönhetssömn och just efter att albin gått till jobbet tog jag ut delikatesserna kolbitarna ur ugnen. jag tyckte det var lite märkligt, jag menar, saga blev inte direkt eld och lågor över nyheten och godisbitarna var kanske lite för krispiga jämfört med vad jag hade förväntat mig. och än värre: det luktade blodpudding i hela lägenheten (och gör det fortfarande trots vädring dagen lång). vi som inte ens är så förtjusta i avfallsrätten. nåväl. jag pratade med hundexperten på msn idag för att ta reda på om det verkligen var tänkt att resultatet skulle bli kolbitar. inte det? ska de rentav vara lite sega i mitten? okej, något har verkligen gått fel! så vi satt och dividerade och till slut återupprepade min hundcoach hur man skulle göra. "tärna blodpuddingen, lägg på plåt, 180 grader i två timmar och sen stänga av ugnen för att resten av natten stå i ugnen med luckan på lite glänt." fröken hade dessvärre glömt berätta det där med ugnen av efter två timmar. inte desto mindre är hon fortfarande min hundcoach. tyvärr, må jag dock säga, lär odören sitta i väggarna ett tag till.

A N T I D O T E
jag bakar morotskakemuffins, i hopp om att den doften gärna ska sätta sig i väggarna. det känns trivsammare så.