har just ringt polisen igen för hundrafemtielfte gången efter att våran granne och hennes karl börjar bråka med både gap och slag. han fick en påk i ryggen alldeles lämpligt tills han just skulle fara. sen satte han sig på mopeden, förmodligen full som ett ägg, och körde hemåt. inte en minut för tidigt.

tycker det är skittragiskt, att man liksom inte gör mer av sitt liv än så. super och bråkar och slåss. och däremellan inte kan göra något med sitt liv för att både kroppen och själen är alldeles trasiga. ett liv. eller får man fler chanser?