man skulle kunna tro att jag är en sån som infriar alla löften
det är sånna här typer av löften som jag inte alltid infriar. sånna som är i stil med nyårslöften. som att jag ska gå ner i vikt. det kommer inte hända att jag lovar något sånt. kanske bestämmer mig för det och pratar med albin om det, men aldrig som nyårs-, halvårs-, månads- eller ens veckolöfte.
för att återgå till det vegetariska ska jag härmed hålla mig till just vad jag klarar av, nämligen en vegetarisk rätt i veckan. minst. men en klarar vi av, det har vi gjort ett tag nu. bättre att hålla fast vid det än att släppa taget där med, i say.
började en ny kurs. den verkar hålla samma standard som tidigare år. tyvärr. ett år kvar. jag biter ihop. står ut. det är okej att skolan suger när livet i övrigt är fint och roligt. ett tag i alla fall. ett år.
Nu kan man tävla!
Ojoj, två låtar som snurrat frekvent hos mig. Den ena för några få år sedan, den andra för nästan två årtionden sedan. Bra val, bra val.
Nåt som är väldigt viktigt som jag ofta glömmer av, men som jag försöker att komma ihåg är att se mig själv som det högsta priset. Visst kan det låta egosistiskt. Men om man ser sig själv, sin tid och framför allt den tid man delar med sig av till andra som "sitt högsta" pris så börjar man att uppskatta sig själv mer. Då tar man sig själv inte för given och då kommer andra inte heller att göra det. Ett litet vardagstips som ökar självförtroendet och självkänslan och gör att man får tillbaks kontrollen över sig själv. För visst är det så Annelie att du är det högsta priset och de som får dela priset med dig är lyckliga?