ni vet hur mycket jag har skrivit om min älskade pelargon. ja, älskade. ändå lyckades jag ta den av daga. begravningen var inte mer sentimental än att den hamnade i soppåsen och sorgearbetet var inte en svårare process än att jag, några veckor senare (idag), for och köpte mig en ny. så är det med världsliga saker. utbytbara. inte som människor, alltså.

för övrigt har jag funderat en hel del på det här med genus och om jag någonsin kommer att bli kär igen. osjälvständiga män är bland det mest oattraktiva jag vet: män som lämnar tvätten i föräldrahemmet för att mamman ska ta hand om den, män som tar för givet att frun/sambon planerar för veckans mat (nu är det ju inte någons man eller sambo jag är ute efter, men generellt sett verkar det som att män är programmerade till att vara... loathers. snyltare. snyltare på kvinnors planering och goda vilja.), män som inte ser när det blir skitigt hemma och därmed dags att städa OCH tar tag i det. jag blir direkt arg på män som ser sig själv som så bra eftersom de är så bra och hjälper till med barnen. ännu argare blir jag när en kvinna höjer sin man till skyarna för att han hjälper till så bra med barnen. det är så idiotiskt. vem i hela fridens namn skulle få för sig att säga "min fru är så fantastisk, hon hjälper till så mycket med barnen"? jag blir orkelös och riktigt ursinnig när män tror sig vara sin kvinnas frälsare. lika arg blir jag när jag ser att män inte inser vad de har i sin livskamrat, eftersom de är så skadade av sina egna uppblåsta egon.

ni förstår ju att det inte kommer att bli lätt. för jag tänker inte nöja mig med en livskamrat som har mindre initiativförmåga än pappas gamla och döva hund. för att jag vill ha ett jämlikt förhållande där vi ser och verkligen uppskattar varandras sidor och intressen. där humorn, ömheten, kärleken och viljan att förstå och förlåta är de viktigaste vardagsingredienserna. där jag inte tar över min livskamrats mammas uppgifter och funktion.

jag vill bara inte nöja mig med något halvdant för att slippa vara ensam, för så tokigt är inte singellivet. hellre singel och glad än i par och bitter. men helst av allt vill jag vara i en väldigt lycklig och uppbyggande tvåsamhet. det vore det bästa, i min värld.