jag älskar mina hundar. även om en av de två har jagat upp en katt i ett träd (jag gick tillbaka och lockade ner stackarn som behövde lite peppning för att våga) och den andra drar i kopplet så man håller på att bli galen, så älskar jag dem. de är mina barn i nuläget. världens finaste och jag skulle inte önska mig några andra hundar. kanske fler, men aldrig skulle jag byta ut dem för allt guld i världen.

så läser jag om hunden kita, den polishund som blev skjuten i söndags morse av några totalt värdelösa människor. och ja, jag gråter när jag läser artikeln. det står jag för. 

vi har förresten varit ute på en lång runda nu. runt sjön, och den rundan brukar ta knappt två timmar, men vi har stannat och haft roligheter för oss. min jobbarkompis hund insåg glädjen i att simma idag. abbas entusiasm smittade av sig, kan man säga. saga har grävt och grävt. jag, jag har mest njutit av livet och intressanta spörsmål med min arbetskamrat. nu sover hundarna, utslagna på soffan.

livet, livet.