jag är väldigt mycket singel, det är jag. för ett och ett halvt år sedan trodde jag att det där singellivet inte skulle vara så länge, eftersom jag har tenderat att ganska snabbt hitta kärleken på nytt håll när jag förlorat den på ett annat. men tiden har gått och jag är fantastiskt nöjd med att ha det som jag har det. det är bara jag och jag vet vad jag har. jag är fri att göra vad jag vill, när jag vill och med vem jag vill. det känns ganska fantastiskt när jag inser hur enanstående fint det livet är. i nuläget känner jag att jag inte riskerar vare sig hjärtesorg eller ödslad energi på någon kille som ändå inte bryr sig tillräckligt. jag ser ingen anledning att ge upp det här livet nu.