det är återigen onsdag och jag har serverats en rubrik att skriva tillhörande inlägg till. vi kom överens om att ge rubriken någon dag i förväg, så att det får bli något, om än inte bra så åtminstone genomtänkt inlägg. sorgligt nog, måste jag få säga, hade jag inte alls svårt att relatera till den här textsnutten ur snabba cash.

när jag var 19 år gick jag andra året i gymnasiet. jag hade spenderat ett år i staterna och gick således med de som var året yngre än mig. jag hade blivit faster för första gången, jag gick in i vad som skulle bli mitt första riktiga förhållande. min uppväxt fanns det inget vidare att klaga på, den hade varit harmonisk och rolig. jag var tidig med att läsa, skriva och räkna, och har nog alltid haft en relativt god social kompetens och därmed många vänner. men just när jag var 19 stormade det. som tusan. jag hade kommit hem från usa bara halvåret innan min nittonde födelsedag och hade några saker i bagaget som definitivt behövde bearbetas. en ätstörning som distanserade mig både från min familj, mina vänner och mig själv mynnade ur ett övergrepp som hade orsakat ett sånt inre sår att  a l l t  var kaos. ätstörningen var bara ett sätt att hantera det vidriga, men att jag inte själv insåg att jag hade den ledde till att jag betraktades som en som for med osanning om hur det egentligen låg till.

jag kände mig jädrigt krass. visste hur det "goda" livet i kyrkan var, men varför bry sig om en gud vars existens jag starkt betvivlade? jag visste hur det "dåliga" livet i världen (=utanför kyrkan och utan någon slags gudsrelation) var, men faktum var att det var det enda livet jag orkade med. allt går åt skogen ändå. jag kände mig så fruktansvärt överlägsen mina vänner som alltid hängde i kyrkan, tänkte att det sista de hade gjort var att "välja" gud, eftersom de knappast visste om något annat än den trygga värld kyrkan erbjöd. nedvärderande, dömande och krass var exakt vad jag var. inte för att det i grund och botten var den jag var, utan för att det var ett sätt att slippa se på mig själv.

jag kände att inte en kotte, förutom pojkvännen, fanns där för mig. sanningen var och är den att jag var som en stängd mussla, nästintill omöjlig att nå. varenda en som varit så självklara för mig tidigare fanns där och såhär i efterhand kan jag se hur de så innerligt försökte. inte förrän jag var i princip färdig med samtalsterapin berättade jag för de allra närmsta vad som hade hänt. då hade det gått närmare ett år sedan jag landade på svensk mark. de fick veta, men de fick inte komma nära. helt uppriktigt, så tror jag främst att det var mitt förhållande som kom i vägen för en närmre relation till min familj och mina vänner.

förhållandet tog slut någon gång efter det att jag hade fyllt 21 och ett halvår senare flyttade jag till umeå. jag kände att jag behövde få distans, behövde få börja om. kuratorn som jag hade gått till hade hjälpt mig att lägga en stabil grund att bygga vidare på, så redan efter tiden med henne hade jag kommit långt i processen att bli hel. ätstörningarna avtog, av naturliga skäl, när jag började få grepp om min tillvaro, jag kunde distansera mig från det vidriga och när jag kunde se på mig själv som fin och allt annat än värdelös och äcklig. jag mådde till slut bra. jag trivdes med mitt liv och kunde äntligen bygga upp en nära och uppriktig relation till de nära jag tidigare stött bort.

19 var åtta år sedan. jag trodde jag hade varit med om allt som kunde betyda något. jösses, så fel jag hade. det är inte tänkt att man ska sluta sina dagar som krass och destruktiv. det är tänkt att man ska stå i full blom. hela livet. det vet jag nu, eftersom jag har upplevt allt vid det här laget. eller inte :) men stå i full blom, det tänker jag då minsann göra. och aldrig, aldrig, aldrig stagnera.