det känns som att vi fostras till att göra rationella val. vi ska köra med säkra kort och inte riskera vår trygga tillvaro. långresor är för de som har tagit studenten nyligt och vill ta reda på vad de vill göra resten av deras liv. sedan är det mer utbildning som gäller och efter det VVV. volvo, villa, vovve. och barn förstås. de som är lite crazy köper ett hus på landet och lever ut sina bohemdrömmar, och så säger man att man inte bryr sig om vad andra tycker om en fastän att man är i samma "visst-duger-jag?"-hets som alla andra. eller så far man på husvagnssemester med småbarn. olidligt och så mycket absolut frihet småbarnsföräldrar kan få, på samma gång. sen återvänder man till att luta sig tillbaka på sina akademiska poäng, sitt arbete på förskola eller kontor eller vart man nu har hamnat. hur som helst är man snygg, klädd som alla andra.

sen, gott folk, kommer den stora frigörelsen med att skilja sig och hitta sig själv och sin andlighet och man går upp och gör yoga före jobbet. barnen är rätt självgående tonåringar och man behöver ingen man eller kvinna för att man ska vara hel. ja, förutom på fyllan. för dit har man återvänt (oavsett om man är skild eller ej), återupplever de värsta av tonårsfyllorna och har bakfylleångestrace med ungarna. fast de återhämtar sig snabbare. bohemerna på landet hoppar över att återvända till tonårsfyllorna och startar istället företag baserat på vad de själva kan göra. som att odla och skörda och safta och sylta eller att måla tavlor eller handarbeta. bra tid att satsa på företag eftersom man har kunnat jobba ihop en liten ekonomisk buffert.
ungarna flyttar hemifrån och kärleken blommar. med gammal eller ny partner. vi reser, vi hittar nya intressen, återupptar gamla kontakter som försvann i och med att barnen och livet tog all tid.
vi går i pension. går ändå upp så tidigt att vi kan ta vara på dagarna. i ärlighetens namn har vi insett att livet inte är oändligt och dagarna vi får vara med om känns allt viktigare. vi fikar, vi umgås med barnbarnen. vi gör pensionärsresor, vi låter livet gå sin gilla gång.

ändå slänger vi oss med citat som "bara döda fiskar simmar med strömmen". eller varför inte "det blir inte mycket till kapten av den som bara seglar på lugna vatten"?

jag menar inte att det är något fel med att leva såhär. själv vill jag ut på landet, älskar loppisar och arbetar aktivt med mig själv för att sluta bry mig så mycket om vad andra tycker. jag kommer säkert älska sommarkvällarna i min trädgård med färgade ljuslyktor i träden och pavan med rött vin som jag delar med mina närmsta. jag drömmer om de där kvällarna, och då kommer jag veta om att barnen sover tryggt i sina sängar och hundarna slumrar i soffan och jag kommer sitta där med en yllepläd om mig.

mitt bekymmer är att jag är rädd att ge mig ut på stormiga hav, att lämna min trygga tillvaro i norr för att söka mig till nya sociala kretsar, ett nytt hem och en ny arbetsplats i söder. jag tycker att det är jobbigt att medge att jag längtar efter att träffa min livskamrat, rädd att uppfattas som desperat (trots att det är idioti att tycka att man är desperat bara för att man vill träffa någon att dela livet med, eftersom längtan inte innebär att man nöjer sig med vilket skräp som helst). jag är rädd att stå där, ensam i  mitt torp som jag inte har kunnande nog att låta bli att förfalla, rädd att inte få lärarjobb, utan att istället behöva knega på som städerska med löjligt mycket studieskulder.

mest av allt är jag rädd för att aldrig våga trotsa mina rädslor, göra något irrationellt. det blir nämligen inte mycket till kapten av den som bara seglar på lugna vatten.