onsdag igen och därmed dags för en av david bestämd rubrik.

jag tänkte på det jag skrev i förrförra inlägget, om genus och kärlek, och framför allt på annelie sundholms kommentarer. om hur hon och martin har en relativt traditionell uppdelning av sysslorna kring ett hem och en bil. vad jag vill tillägga till det jag skrev är att jag tycker att det är mer än okej att ha en sådan uppdelning, så länge det är baserat på medvetna val. jag kan mycket väl se mig själv fixa käk de flesta dagarna, baka och plocka i hemmet för att jag tycker om att göra det. men jag vill inte ha den uppdelningen för att min livskamrat är inkompetent/oförmögen att göra bland annat de saker jag rabblade upp, eller för att traditionen säger att det ska vara så. jag tycker egentligen att en "vi hjälps åt"-filosofi är allra trevligast, men i grund och botten ska man få göra de saker man tycker om att göra och helst få slippa de saker man tycker sämst om.

för att summera det jag tänker, kan jag skriva att det jag kräver av ett förhållande är att det är två hela, självständiga, självgående och omtänksamma individer som delar ett liv, i vilket jag är ena halvan. eller helan, om man vill. och utifrån detta hela, självständiga, självgående och omtänksamma får man lägga upp livet precis hur man vill. ett givande och tagande, bara inte baserat på traditionella och därmed lite förutbestämda mönster.

i'm a big, big girl in a big, big world, it's not a big, big thing if you leave me. det räcker med att själen blir mos i den situationen, det praktiska i tillvaron behöver inte bli det. men nu är det så, att trots att jag har ett hjärta som fortfarande håller på att repa sig efter förlusten av joe, så hoppas och tror jag på, och ser fram emot resten-av-livet-lång kärlek. om jag så ska hinna bli 87 innan jag träffar honom.