jag har världens bästa jobb. faktiskt, jag har världens bästa jobb! hela arbetsdagen idag har jag känt mig genuint lycklig över att jag har previlegiet att få spendera dagarna med fantastiska barn och dessutom, som idag, på utflykt nästan hela dagen. vi var borta från strax efter nio och kom tillbaka till förskolan kvart i två. jo, det är samevecka på gammlia, och dit for vi. fikade ute, klappade på en ren som heter sixten, ungarna lekte i snön och alla var glada. på riktigt. ingen gråt, inga intriger, inga bajsblöjor, bara den perfekta utflykten.

så här bra har det gått för mig den här veckan att undvika sötsaker:

måndag: syndfri. inget sött, bara sunt.

tisdag: en och en halv chokladmuffins med någon asigt god fyllning och två bondkakor. två glas fruktsoda.

onsdag: resten av ben&jerry's-glassen och en tredjedel av resten av mangosorbeten med chokladsås på. bägge sorterna med sked direkt ur förpackningen. (min ursäkt: jag har så förbaskat ont i halsen och glass lindrar. sant.)

på fredag ska jag träffa madde på godishuset tio över tre. imorgon, torsdag, ska jag försöka ha en så kallad vit dag.

sammanfattningsvis kan jag väl säga att det inte har gått jättebra.

det tråkigaste jag vet är att gå ut med soporna. jag tror inte att någon riktigt har förstått det.

jag kan lätt tänka mig att betala en granne en tia för varje gång den tog med min soppåse ut till soprummet. tjugo om det är grejer som ska sopsorteras. jag tror inte riktigt att någon har förstått det heller.

för att åtminstone någon ska förstå lägger jag upp en bild från i fredags, senaste gången jag var ute med soporna. (de påsar som inte är aktuella slänga-skräp-i-påsar förvaras på min lilla uteplats. det funkar när det är vinter och vår, men till sommaren måste jag ha anställt någon. alternativt bättrat mig.)

jag tycker inte att man har lyckats särdeles väl med föräldraskapet om ens barn talar nedvärderande om "muslimerna" som en homogen grupp. eller om någon annan grupp, för den delen.

nu och då kommer det människor som tar mig med storm. alanis morissette är nog den första, som jag minns. sedan dess har olika människor, kända som okända, gjort det. med buller och bång tagit ett kliv in i mitt liv och fått mig att fundera över den jag är och den jag vill bli. de har fått mig att acceptera och respektera och att uppskatta olikhet. annelie sundholm (jag säger alltid annelie sundholm, trots att jag är en av de två anneliorna som måste skiljas åt med efternamn och trots att jag extremt sällan pratar om mig själv i tredje person. hon är min annelie sundholm, min bästis.) är den personen som blev den efter att alanis gjort sitt inträde. hon är fortfarande den personen jag väljer att vända mig till med tvivelaktiga funderingar, och hon välkomnar mig precis som jag är. (fy sjutton, så fint det är, att kunna sänka vartenda av sina garden med någon!)

varje pojkvän jag har haft sedan jag var 16 har gjort det. tagit mig med storm. ja, alla förutom en, men man behöver nog nästan inte berätta att det var en av världshistoriens största anti-kärlekskatastrofer. men i övrigt. alla mina pojkvänner, förutom just den där, har tagit mig med storm. alla på sitt sätt.

jewel var också där, någon gång i mitten av min tonårstid. jewel och joey tempest, och sen kom emma hamberg in i bilden, och sen maria wine. sen kom marty och vi bröt mot regler en kväll och en annan lärde hon mig hur man stickar tjocksockar. hon har hjälpt mig, säkerligen omedveten om det själv, att bejaka den jag är och att faktiskt agera utifrån det. jag har haft det i mitt system länge, men det är nog först nu det riktigt syns.

sen kom bee och jag vågade vara arg och säga ifrån utan att hela världen rämnade. inte på bee, för det har jag inte riktigt behövt, men på andra som inte riktigt respekterar den jag är.

alanis var min terapi, emma hamberg mitt mod, joey tempest min självaktning och levnadsglädje och maria wine min vackraste kärlek. och jag har sugit åt mig som en svamp, låtit allt det där som andra har gett mig och visat mig integreras i den jag är, mitt innersta. nu är jag min egen terapi i mångt och mycket, mitt mod äger jag, liksom min självaktning, min levnadsglädje och min vackraste kärlek. och jag har blivit en finare människa, faktiskt är det så, att jag är en fin människa, om än forever incomplete. men jag har blivit mitt fina jag tack vare andra.

och nu då? nu lär jag en massa av både mia skäringer och mattias. för de har tagit mig med storm, händelsevis båda två samtidigt. det är spännande, fint och rentav ljuvligt att leva!

jag har hittat mig en paus mellan jobbet och livet. det är de enda två minutrarna som jag är bara jag och inget annat. inga ljud, inga andra viljor, bara sitta tyst och andas. jag är övertygad om att jag är långt ifrån ensam om att ha funnit detta vattenhål i vardagen, men ändå. det är nytt för mig.

såhär går det till. jag kör hem från jobbet. parkerar bilen på min plats och stänger av både motorn och radion. så stannar jag där. i två minuter eller tre, ibland fyra. sen går jag in till hundarna. från det att jag lämnar bilen börjar livet. då är det hundarna jag finns där för. tidigare på dagen är det barnen jag finns där för. men i mitt vattenhål är jag där för bara mig. sånt behöver man ibland.

var tvungen att glad-skrika lite. kollade just på mitt lönebesked. vid midnatt kommer det klirra in 16 076 kronor på mitt konto. (nej, det kommer inte alltid se ut såhär, hade jobbat några dagar före jag gick på månadslön som är med den här lönen, men ändå.) inte illa pinkat för en som har fyra kronor och trettiosex öre på kontot i skrivande stund.

imorgon ska jag
1. åka och tanka bilen
2. åka till strömpilen efter att jag har varit hemma och luftat hundarna, för att där köpa mig ett par nya jeans och ett headset och lite apotekethudvård.
3. handla mat!
4. betala räkningar och skulder. (ja, olyckligtvis har jag varit tvungen att dra på mig sådana, men nu är de dagarna förbi. hoppas jag.)

imorgon är jag en fri kvinna igen. alltså. inte singel, men fri att göra vad jag vill. men det fattar ni med.