Ghandi och Hitler på samma tillställning, pratar om att acceptera sig själv

Maskerader, alltså. Jag gillar att klä ut mig, tycker att det är riktigt roligt. Det är en fin ice-breaker när det är en tillställning med en massa folk som inte känner varandra sedan tidigare. Ingen kan liksom gå omkring där och leva på sin coola image, ingen behöver ha klädångest (såvida man inte är nöjd med sin outfit).

Men så kommer man till den punkten när man har slagit sig ner med någon och börjar prata på riktigt, allt för att plötsligt inse att "här sitter Usama bin Laden och pratar om livets gåtor med Frihetsgudinnan". Åh, jag längtar efter att gå på maskerad snart igen!

Bakslag: 3 prillor, den 3:e dessutom av gammal vana och inte av nikotinsug. Bummer. Aja. Det blir bättre imorgon, får vi väl hoppas.

PRO har skickat ut en inbjudan och jag har tackat ja

Min bror skrattade åt mig i morse. Jag har sovmorgon varenda tisdag (en sån lyx!!), börjar inte förrän elva, prick. Hela skolåret har jag sovit så länge jag har kunnat, för att sedan klä på mig, kasta i mig frulle och, i bästa fall, kamma håret och sen hasta iväg till jobbet. I helgen vaknade jag av mig själv så tidigt att jag varken visste in eller ut. Kvart i nio på lördagen (obs! 08.45 på mobilen. känns väldigt tidigt.) och kvart i åtta (07.45!) på söndagen. Grejen var den att jag kände mig utvilad, så det var ingen idé att försöka somna om någon timme.

Åter till morgonen idag, eller kanske gårdagkvällen. Jag ställde klockan, fast inte på nio eller så. Nej, fröken präktig ställde klockan på 07.00. Låg kvar och läste, levde i slow motion hela morgonen, kändes nästan som en lördagmorgon så lång frukost jag fick! Så ringde Andy, och jag berättade. Han tyckte inte att jag var riktigt klok. Knappt jag heller, fast ändå alltså... Jag gillar det. Jag gillar vakentid, och hellre på morgonen än på småtimmarna. Så blir jag piggare och nöjdare än på länge.

Bevis på att vårens ljus och tidiga mornar funkar för mig:
1. Jag är nere på TVÅ prillor om dagen. TVÅ. Det är faktiskt helt fantastiskt. Två prillor utan någon formsvacka under arbetsdagen. En bedrift. Det hela känns mycket lovande.
2. Kom hem, tog med mig en kollega hem på middag, lagade mat, skurade ugnen, bakade muffins, gjorde köttbullar och jobbade lite efter att kollegan knatat hem till sig.
3. Klockan är 22.24, och jag börjar bli gott trött = en vettig dygnsrytm.
4. Jag har nästan kommit ihåg att ringa Erik. Provar nu och ser. Med lite tur är han fortfarande vaken. Med tur för mig alltså. Inte för honom. Ska man upp halv5 är det tur om man sover 22.25.

saker en 4.0:a gör och inte gör

Det är så vansinnigt lätt att säga att det är mycket som har hänt, mest för att saker händer hela tiden. Frågan kanske snarare bör riktas in på vad som har förändrats och inte. Jag menar, så mycket kan ske, men är personen det händer inte öppen för förändring spelar alla de där händelserna absolut ingen roll.
Mycket har hänt, och några av sakerna jag har upplevt, läst, hört, tänkt och känt har förändrat mig. För att redogöra lite skillnaden mellan Annelie 3.0 och 4.0 gör jag helt sonika listor.

Saker Annelie 4.0 gör som Annelie 3.0 inte skulle få för sig:
1. Äter korv. Korv gjord på lammkött (köper korven i gårdsbutiken som hör till fårfarmen).
2. Går in för att göra bra omdömeslappar inför de stundande utvecklingssamtalen.
3. Dricker kaffe och gillar det.
4. Åker ut till Friday Light (eller Fredda lajt om man lyssnar på de äldre i kyrkan), själv. Jo, jag är fortfarande under 30.
5. Väljer tålmodighet före att brinna av i tid och otid. Därmed inte sagt att jag har slutat brinna av - det finns gränser för allt, inklusive tålmodighet.
6. Tänker efter före när det kommer till att inleda förhållanden.
7. Läser Stinissen nästan varje morgon. En andaktsbok av Wilfrid Stinissen i egen hög person. Kolla in 1994s verk. Det är den som ligger på mitt köksbord.
8. Undviker fläsk och pasta.
9. Inreder med rosa saker. Inte överallt, förstås, men i köket lite grann, och jag har fått en engelsk pelargon med rosa blommor som jag tycker om väldigt mycket.
9. Använder versaler. Till storebrors stora glädje, får jag tillägga.

Saker Annelie 4.0 och 3.0 har gemensamt:
1. Båda röstar på miljöpartiet.
2. Båda tycker att det är viktigt att handla ekologiskt och/eller närproducerat.
3. Båda snusar, fast 4.0 jobbar på att sluta med det.
4. Båda är väldigt familjekära, den senare än mer än den tidigare.
5. Båda två pratar lite för mycket och lyssnar lite för lite.
6. Båda bakar gärna. Och virkar och plockar och gillar loppisfynd.
7. Båda finner gamla människor väldigt trivsamma och spännande att prata med. Det är inte fy skam att få lyssna på folk med livserfarenhet och få lära sig av de, vars berättelser man får ta del av.
8. Båda trivs väldigt bra i skogen, och då helst lövskog.
9. Båda när drömmen om torpet åt Dagsås till, med höns, hundar, barn och en juste skriv-ateljé. Och en fin man, förstås.
10. Båda uppslukas helt av musik.
10.

jag. är. tillbaka.

jag har bestämt mig för att börja om. låta det gamla finnas kvar, men bygga på med nytt. tiden har gått, mycket har hänt och jag är har blivit ANNELIE 4.0. Håll tillgodo.


ja, vi har växt ifrån varandra, kan man säga

jag har sagt det förut, jag säger det igen: jag slutar nu. sista kapitlet är skrivet. jag längtar inte längre efter bloggen, inte alls. det gjorde jag förut. innan skrev jag lite intressant i alla fall. det gör jag inte nu. nu tar jag ingen paus, nu lägger jag ner. på riktigt. puss.

mitt hjärta längtar

mitt hjärta längtar galet mycket efter barn nu. lite så att det börjar bli dags att antingen dra till danmark eller adoptera. mest adoptera, tänker jag på. jag tror att det var nyheterna som triggade igång mig den här gången. see, i morse berättade den högst hjärtlösa blå idioten tobias om den fantastiska idén att skicka tillbaka barn som kommer utan föräldrar till sina hemland och låta dem bo på barnhem som den svenska regeringen bekostar. jag vill skjuta honom. så dumt. jag vet! de där barnen som kommer hit för att det är för eländigt i hemlandet, lämnar allt det trygga, för att förhoppningsvis få leva som barn ska leva mer (hur normal tillvaro det nu blir för ett barn när det ryckts från sina rötter. men jag menar, gör man det för att det är värt tryggheten och stabiliteten i ett nytt land talar väl det sitt tydliga språk.). i alla fall. de där barnen, de skickar vi tillbaka och visar att de är en enda belastning även här!
jag blir så äcklad! det är att behandla människor som om de vore boskap. så. jag vill adoptera ett par av de där barnen, ty de bor redan i mitt hjärta.

livslotteri.se


något att bestämma sig för

nog för att det finns flera drivkrafter i en människa, men utöver kärleken skulle jag nog drista mig till att säga att tävlingsinstinkten är min starkaste. tveklöst. em och jag satt och pratade om livet och tjänster, när vi kom in på det, att det mesta jag gör när jag är bland folk är på grund av att jag vill vinna. jag vill vara bäst. alltid.

jag vill vara den bästa läraren. det är vääl förvisso en bra sak, att jag hela tiden strävar efter att bli bättre, men frågan är ju vem jag främst har i åtanke när jag vill bli det. eleverna gynnas, men det är ju för mitt eget egos skull jag kämpar. på köpet förlorar jag dessutom arbetskamrater och skaffar mig istället konkurrenter.


är jag inte bäst tappar jag lusten att göra något över huvud taget. det är ju sjukt sorgligt egentligen. jag menar, ta det här med sången, till exempel. eftersom att jag inte ens är bäst i min egen familj (i ärlighetens namn nog den som behärskar musik sämst av 6, förvisso, musikaliska individer. men det att jag inte är bäst har fått mig att helt tappa lusten att sjunga.


jag låter bli en massa saker som jag egentligen tycker är ganska roligt, eftersom jag inte är bäst på det. jag ser konkurrenter överallt istället för att se mig i ett lag med människor. (ja. jättemycket individualist som avskyr allt vad grupparbeten heter.) så. jag vill absolut inte tappa bort min tävlingsinsitnkt, eftersom den hjälper mig att bli bättre på saker och ting. men jag skulle nog må bra av att vara lite mer nyanserad. nyanserad skulle ge mig ett rikare liv och lite mer kärlek till andra. nyanserad är ett bättre ideal, om man frågar mig. idag bestämmer jag mig för att bli mer nyanserad.

bortlängtan

idag ska jag köra mamma och pappa till flyget. jag som är ganska hemmakär och bekväm av mig har liksom fått en innerlig längtan efter värme. jag vill ligga på en strand långtbortivärlden och bara njuta av livet. vill känna att det största bekymmer jag har är att jag har druckit för lite vatten.
så. jag vill utomlands. med lite tur cashar jag in en nätt summa från försäkringsbolaget. det verkar nämligen inte bättre än att jag slet av främre korsbandet i lördags när jag åkte skidor. mm, sånt är det. inte skönt, inte ens i närheten, men exakt hur domen lyder får jag veta om någon vecka eller två, när jag har varit på magnetröntgen. det känns löjligt viktigt. alltså, som att jag egentligen är döende. turligt nog har jag aldrig hört om någon som har dött på grund av trasigt korsband. kanske kan man till och med motivera strandhäng och inga större äventyr i djunglar och sånt med att knät faktiskt är skadat. det kan man nog.

bittersweet symphony

för första gången på l ä n g e  sätter jag igång min bra skit på shuffle. eftersom allt ligger inne i den ordning jag har lagt in låtarna blir det ofta att jag sätter igång de tio-femton senast tillagda låtarna. well. nu shufflar jag och vad får jag höra om inte bittersweet symphony? flashback:
jag var arton år, hade fått min första mobiltelefon. en rosa ericsson t10. det är nog den sämsta modellen jag någonsin ägt, men spela roll. nu spelar det ingen roll alls. tycker bara att det är konstigt att jag valde en rosa telefon. hur som helst. på den var det rätt lätt att knappa in melodier som blev ens ringsignal. en hel kväll satt jag och knapprade och knipprade in den låt jag då tyckte var världens bästa. bittersweet symphony.
hur dejten gick? jo. jag imponerade. tror jag. för han vill ses igen. han imponerade. och jag vill ses igen. jag SKA bannemej träffa honom igen. lite vare sig han vill eller inte. tur att han hävdar att han vill.
anyways. disken borta, oredan halvt om halvt bortstädad. magen kurrar. blir spagetti och köttfärssås. som in the good old days.  eller a. ska vi säga som in the good nowadays?

progress

jag har fått uppmaningar att fortsätta skriva om mina äventyr på webben, om jakten på mr. right. med tanke på min uppdatering so far kan man ju tro att det råder total stiltjé, men det är snarare det motsatta. jösses anåda, sicken respons!
jag har fått mail, jag har fått gästboksinlägg. jag har fått nya fb-vänner och nya msn-kontakter. jag har till och med fått sms. nu kan man ju tro att jag delar med mig av mailadress och telefonnummer till höger och vänster, men nej! jag är restriktiv som tusan. det finns ett par intressanta där, och en har lett till en dejt redan imorgon. det hela kan ju låta hur flott som helst, och det är det, men... jag är för kaxig! utmaningen imorgon handlar inte bara om att göra ett allmänt gott intryck. nej, utöver det ska jag övertyga killen om att fisk visst är gott genom att laga en fantastisk middag och sen klippa snubben. jag vet inte vem det är mest synd om. han riskerar att gå från min lägenhet ashungrig och dessutom med en frisyr han inte gillar. vad jag riskerar känns rätt uppenbart. ja. håll tummarna, snälla!
så ska jag svälja min stolthet helt och berätta om fredagens missöde. em och jag var i göteborg (em är alltså min syrra, för er som missat det) och skulle iväg på en tjejkväll. jag hade gjort mig mitt allra finaste, och kom till slut till skodilemmat. jag föreslog mina svarta tygskor som funkar mest alltid, men em sa att jag skulle bli dungsur om fötterna på nolltid. med det sagt tog jag mina snowjoggings (även kallade mongoskorna) och stoppade ner klackeskor i väskan, så jag kunde byta på bussen.
tjejkvällen var fantastiskt trevlig, verkligen! när klockan hade blivit natt gick vi till bussen och det var dags för skobyte. well. åtminstone var det ju tänkt så. jag hade nämligen råkat stoppa ner två högerskor. jag höll på att dö lite grann. skrattade så jag nästan inte fick mer luft. tänkte, att jag måste hem. måste byta skor. men kvällen var sen och det hanns liksom inte med. jag fick helt enkelt gå ut och dansa i mongoskor, och låtsas att jag tyckte att det var sjukt snyggt. jag dansade på balkan beat party, där dansade jag i snowjoggings. ÄNDÅ, gott folk, blev jag uppraggad. det är helt sjukt, och jag börjar fundera över om det kanske inte var pjuxen som gjorde det. onekligen en ice breaker. well, well. grabben var inget av intresse, trevlig till trots. imorgon ska jag ha en dejt hemma hos mig med dejtingsidankillen. shit.

man får nöja sig med det bästa

om ni undrar om jag har dött, så kan jag meddela att det har jag inte. jag är i allra högsta grad levande. så levande att jag är helt slut.
idag är jag i alla fall sjukt glad över ytterligare ett os-guld.

trägen kanske vinner?

alltså. jag undrar om ett "nej" skulle hjälpa?

jakten på mr. right har börjat

idag har jag gjort något ganska radikalt i hopp om att komma ett steg närmre den stora kärleken. jag har gått med på en dejtingsajt. erbjudandena haglar, och det är med finlir och finess jag bemöts. här är nog mitt bästa erbjudande hittills. jag tror att jag ska nappa på det, eller vad säger ni?

välkommen, hanna!

det är sportlov och för första gången i mitt liv är det nog i ordets rätta bemärkelse. det är os så mycket jag bara kan. inte nog med att det är sport på tv, jag planerar en dag i skidbacken på fredag.
mitt i att jag verkligen älskar att vara ledig, så kan jag bara älska det när jag vet att jag har ett jobb att gå till efter ledigheten. jag har tre veckor kvar på det jobbet jag är nu. imorgon ska jag träffa en man för att prata om ett jobb efter det. vill ni, snälla, söta, rara, hålla både tummar och tår för att det ska gå vägen. en sak som är så bra med det jobbet är nämligen att det är i göteborg, och jag behöver inte lägga en massa tid och jäääättemycket pengar på att pendla.
så: tummar, tår, böner och goda tankar.

fråga mig en gång till varför jag vill ha en stor hund

eller nej. låt bli. läs den här artikeln istället och det blir solklart, så uppenbart något kan bli. förresten, så längtar jag ihjäl mig efter abba idag.

jag har en sjuhelsikes idé

jag har en idé. den involverar ett par av er. bara så ni vet.

tutorial for morons

hej. jag tycker att det är väldigt tunt på kommentarsfronten, och vet ni? jag gillar feedback. jag gillar att få veta om inlägget var finurligt, asbra, genomtänkt, trist eller rentav dåligt. jag skriver för er, det gör jag. att jag skriver för er. och inte har jag krav på att man ska kommentera efter varenda inlägg jag skriver, men kanske ibland. så att jag får veta att ni lever. så att jag får veta om jag ska byta inriktning för att ni inte ska dö av tristess. (jag har funderat på friluftsliv 8.0, hur man renoverar ett hus, hur man uppfostrar andras barn, bästa sättet att göra kaffe på mindre än en minut, dagens lunch och andra saker. som inriktning, liksom.) kruxet är det att jag gillar hur det är nu, fast med mer bilder. kanske kan jag ta över någon av de två kamerorna emelie har haft med sig utomlands och ner på sandstranden. måste bara dissekera dem först för att få bort alla sandkorn. men hur som. ni fattar. jag vill ha feedback.

till sverige på fastlagssöndagen

exakt idag är det 14 år sedan henke dog. första alla hjärtans dag som jag inte drabbas av direkta olustkänslor när jag tänker på att det är årsdagen. alltid något. känns fånigt att skriva r.i.p, för vad skulle han annars göra? vila, äta, göra det man gillar. vila själen genom att göra det man mår bra av i liv nummer två, det tror jag henke gör nu. det tror jag nog att han har sysslat med sedan den där olyckliga dagen.

idag har jag spanat. som singel tycker jag mig vara i allra högsta grad berättigad till det när det är alla hjärtans dag. ni förstår, jag längtar efter min man. jag längtar väldigt mycket efter honom. ännu mer längtar jag efter barn just nu, och visst kan jag fixa det utan en livskamrat. jag tänker bara att resan med barn blir ännu roligare om man delar den med någon. delad glädje blir dubbel glädje, liksom. ja, hur som, så längtar jag väldigt mycket efter att träffa mannen i mitt liv och bli galet kär i honom.

efter saron funderade vi på om det skulle bli semlor idag. det blev det inte. men det blev efterrätt och sova middag och spel och os och virka. och jo. en potentiell jobb-öppning har dagen också haft att erbjuda. inte illa för en helt vanlig söndag.

svåra inte te'et.

vissa dagar är bara bra. så enkelt är det

och det sköna i det hela är att dagen för den skull inte alls behöver vara perfekt. ibland är nästan den största behållningen av en dag att man lyckades vända något man insåg skulle gå åt skogen om dagen fick fortlöpa i samma riktning, till något helt annat. idag är en sån dag.

see, igår var jag nästintill förstörd efter dagen. jag hade det sämsta av tålamod och mina fina på jobbet ville... prata och vara i sin egen värld. och dagen började i samma anda idag, men sen fick jag en idé. jag testade och det gick vägen! och här och nu är jag så otroligt nöjd.


kvällen blev också bra. syrran och jag pratade om att inte ha all tid uppbokad dag ut och dag in. jag är en sån som verkligen ogillar att ha planer hela veckan, för det att jag vill kunna vara spontan. vill vara öppen för förslag i vardagen. risken är naturligtvis att jag aldrig får gjort något, men så är det nästan aldrig. i stället funkar det att göra det som faller mig in när det är min alldeles egna tid. sånt jag trivs med. ikväll innebar det att johannes hängde med hem en sväng på kaffe och snicksnack. igår innebar det att jag fick oväntat, men så vansinnigt välkommet besök.


en kväll i veckan inbokad och resten öppna för förslag, det är nog. det är sunt för mig, då mår jag riktigt bra. sån är jag.

Tidigare inlägg Nyare inlägg