You are not alone in this
Skenet bedrar. Ty även om det utstrålas självsäkerhet, styrka och trygghet, så råkar det vara så att bakom den skölden finns det en rätt känslig, mjuk och lätt ångestladdad person. Det är ingalunda så att det som syns utanpå är icke existerande - det är liksom en del av mig. Men det andra finns där också, även om jag drar mig för (understatement) att visa det utåt. Jag har således två sidor. En som är lättlättlätt att se, en annan som inte är för allmän beskådning. Fast egentligen. Vore det så illa att visa upp det där som inte är så Kajsa-kavat-jag-klarar-mig-minsann-själv? Vem skulle jag bli i andras ögon? Och framför allt, vem skulle jag bli i mina egna ögon? Oj, så mycket kvar jag har att lära mig. Måtte livet mitt bli en lång och insiktsgivande resa.
I'm not the classy kind
Lagom till senaste nyårsafton köpte jag en klänning, min första "lilla svarta". Nu är det bara det, att jag inte alls är "den lilla svarta"-typen. Jag känner mig alldeles för finklädd, oavsett sammanhang. Dock var det ett klipp och klänningen sitter som en smäck. Det vore direkt dumt att inte använda den. Så. Till saken. Jag tog på mig klänningen och storstädade lägenheten, sen var den nästan likställd med vilket par jeans som helst. Nåväl, det är inte arbetsdag-klass på den, men jag kan ha på mig den offentligt.
Imorgon ska jag på en födelsedagsfest med cocktail-tema. Klänningen ska bannemej på, och jag tar det ett kliv längre än så. Ett sidenband i håret. Samma sak där. Det känns för fint för mig. Lösning: ha sidenbandet i håret i skolan. Kände mig som en idiot i början på dagen, men mot slutet kändes det liksom lagom fint. Som jag. Redo för cocktailparty. Fast Conversen tänker jag ta mig tusan inte byta ut. Enough is enough.
det finns tid. alltid
Det finns en clash mellan två sidor av mig. Den lättsinniga och den eftertänksamma. De kan inte komma överens. Jag vill mata den lättsinniga för att inte ta mig själv på för stort allvar. Jag vill mata den eftertänksamma för att vara rädd om mig. När den lättsinniga får för mycket utrymme blir nästan inget på allvar och jag blir inte en vidare sympatisk person. Får eftertänksamheten ta för mycket plats blir jag introvert och till ingen glädje för någon. Jag undrar just när jag kommer leva i balans mellan de två. Kanske när jag är 42. Det vore onekligen något att sträva efter. Misslyckas jag finns det mer tid att ta av. Det känns gott.
just touch my cheek before you leave me
Imorgon väcker ingen väckarklocka mig
Skolavslutningen är avklarad och det känns som att även jag har gått på sommarlov. Känns som, alltså. I själva verket har jag fyra arbetsdagar kvar, men det tänker jag inte bekymra mig över ett skvatt nu. Nej, det är nämligen så, att helgen är här och jag har i n g e n t i n g planerat för helgen. Det är en sann ynnest, och för att råda bot på rådande trötthet ska jag vägra att ställa klockan på väckning imorgon. Jag får vakna när jag behagar göra så, helt enkelt. Sanningen är den att jag redan nu, 20.53, längtar efter att få krypa till kojs, men först en spelning på Sakura Thai. Har man sagt att man ska dit, så far man helt enkelt dit.
Jedi govna (bokstavligt talat) och andra otrevligheter jag kan säga på bosniska
Om sovmornar och när det finns för mycket månad kvar i slutet av lönen.
Varje tisdag har jag sovmorgon till elva. Visst är det fint med soliga sovmornar, men som den höstälskare jag är uppskattar jag ruskiga morgonstunder bättre. Då behöver jag inte göra mig fin det allra första i livet, utan kan skrota runt i pyjamasbrallor, linne och kofta. Som nu. Och mössa, för att håret står åt alla håll och kanter.
Lägenheten ska få lite kärlek och omsorg och ett smörpaket ska flytta in i kylskåpet innan arbetsdagen börjar. Diskberget börjar mer likna det där tornet i Pisa och kläder lyfts från säng till golv, från golv till säng. Boka tvättid ska jag också göra.
För mig har det börja hänga ihop: förmögenhet och ordning. Har jag tillräckligt med pengar på kontot för att inte oroa mig, då är lägenheten ren och fin. När pengarna tar slut raserar det hela. Pengaångesten äter liksom upp motivationen och glädjen i att pyssla det fint omkring mig. Det är konstigt att det har blivit så, men å andra sidan äter pengaångesten upp all kreativitet överhuvudtaget.
Idag ska jag röja, förbereda för morgondagen och lönen. Imorgon ska jag storhandla och sen ska jag på syjunta. Var sak har sin tid, liksom.
Tanten, mannen och den stelopererade på utflykt
Kustkultur på >72 timmar.
Förra helgen var det Coastal Culture här i Varberg. Fick förmånen att se Animasola spela på fredagen och på lördagen, just innan regnet kom, spelade ljuvliga Johan Örjansson i socitetsparken. Lite varstans kunde man prova att surfa och åka longboard och sånt som jag säkert skulle uppskatta, om jag bara vågade prova och inte var så förbaskat rädd för att misslyckas. Coastal Culture och jag matchade och jag var galet glad i musiken, som nästan alltid.
På tal om musik, så har vi börjat öva sommarlovsavslutningssången i klassen. Blir en dänga värd P3s uppmärksamhet. Eller... Kanske inte, men det blir tamejtusan inte Du ska inte tro det blir sommar.
Om dumheter.
Jag är en sån person som rätt lätt upprörs av idioti. Alltså, upprörs ordentligt. Jag blir skitless på kvällstidningar som Aftonbladet och Expressen och deras totalt hänsynslösa sätt att komma åt de människor de vill ha intervjuer med eller kommentarer av. Som när ett par journalister kom fram till ett av Hagamannens offer i affären där hon satt och arbetade i kassan, slängde
fram en tidning om Hagamannens gripande och ville ha hennes kommentar om det hela. Bakom dem ringlade kön. Hon gav förstås aldrig någon kommentar, varken på arbetsplatsen eller när de stod och häckade utanför hennes bostad. Det hjälpte dock inte. Dagen efter var det en öppenhjärtlig intervju med henne, fast allt förstås så lögnaktigt framställt att man blir gråhårig. Faktan hade de tagit från förhörsanteckningar som var flera år gamla. Så vidrigt arg blir jag på de där takt- och hjärtlösa journalisterna, men än mer arg blir jag på alla idioter som köper de där skittidningarna. Allvarligt talat, är man ute efter sanning eller skvaller när man köper en sådan tidning? Och har man en tanke på de människor som har blivit trampade på, alldeles utan respekt för deras liv och känsloliv? Om folk slutade köpa de där skeva tidningarna, skulle de kanske ändra inriktning på sin journalistik, och säkerligen skulle journalisterna kunna gå till sängs med lättare hjärtan.
Så blir jag arg över mat-idioti. Som när det står att kexchokladen har blåbärssmak, fast utan ett endaste litet blåbär som ger smaken. Nej, istället är det fejkad smaksättning. Kanske borde man anta det, men hur i hela världen kan livsmedelsverket gå med på det? Och varför inte bara ha riktiga matvaror i maten? Varför ersätta det bra med artificiellt? Jo, jag förstår. Det måste vara billigt, men allvarligt talat, vill vi verkligen ha det i oss? Är det inte värt att skippa ett par luncher ute för att ha råd att köpa vettig mat? Det är rätt trivsamt att käka hemlagad mat, när man faktiskt vet vad man stoppar i sig, och att baka det egna brödet är rena terapin! På Äkta Vara-sidan får man koll på allt från smaksatt kexchoklad till grisböndernas läge och E-nummer. En guldgruva, om man frågar mig!
Det är jag och Mahatma Ghandi, sägs det.
Jag kollade upp min personlighet, gjorde ett Mayers Briggs-test. INFJ, thank you very much. Googlade INFJ, fick fram följande:
sykologen. INFJ: Den stora inspiratören. Deras stora människointresse gör att de kan framstå som väldigt utåtriktade trots att de inte är det. Förklaringen är att de riktar sitt känsloliv utåt och är på så sätt väldigt bra på att få människor att må bra samtidigt som den största energin faktiskt spirar inom dem själva. Under ytan är de drömmare med en stor kreativitet och visionär förmåga. Den utåtriktade talangen för att hantera människor använder de mest för att få människor att acceptera deras visioner och följa dem. Psykologerna drömmer, fantiserar och bygger storslagna teorier för att må bra. Den forne amerikanske presidenten Jimmy Carter är en INFJ-personlighet. (Funnet här.)
sykologen. INFJ: Den stora inspiratören. Deras stora människointresse gör att de kan framstå som väldigt utåtriktade trots att de inte är det. Förklaringen är att de riktar sitt känsloliv utåt och är på så sätt väldigt bra på att få människor att må bra samtidigt som den största energin faktiskt spirar inom dem själva. Under ytan är de drömmare med en stor kreativitet och visionär förmåga. Den utåtriktade talangen för att hantera människor använder de mest för att få människor att acceptera deras visioner och följa dem. Psykologerna drömmer, fantiserar och bygger storslagna teorier för att må bra. Den forne amerikanske presidenten Jimmy Carter är en INFJ-personlighet. (Funnet här.)"Fokus på att skapa insikt och starka värden"
INFJ-typer är ofta insiktsfulla, noggranna och principfasta personer som tycker om att hjälpa andra att uppfylla sina behov och önskningar. Deras talang är framför allt att utveckla och vägleda andra. De har ofta en stark känsla för vad det handlar om, innan andra omkring dem insett det. Därför är de duktiga på att hjälpa andra med deras personliga tillväxt. Den inre världen av visioner och idéer är ofta deras favoritområde och de kan därför verka komplexa och svåra för andra att förstå.
För INFJ-typer är det viktigt att organisationen eller företaget är strukturerat och någorlunda välorganiserat, så att de kan bygga upp en harmonisk arbetsmiljö omkring sig. Denna typ behöver lugn och ro omkring sig så att det finns möjlighet att reflektera. Ofta hittar man INFJ:er i jobb där de kan använda sin talang till att skapa insikt och samtidigt utveckla och vägleda andra. Därför finns de ofta i positioner där de har möjlighet att använda sin kreativitet i samband med utveckling av människors potential. (Funnet här.)
Jag känner igen mig rätt bra. Skrämmande bra, faktiskt. Ju mer jag läser, desto mer tänker jag att det är läskigt hur väl allt passar in! Nyfiken på att kolla av dig själv? Gå hit!
Under konstruktion
Jag vet inte om det handlar om en livskris eller bara gammal vanlig, hederlig pms, men jag genomgår någon slags fas där jag känner ett starkt behov av att utvecklas och gå vidare från den sopstation jag har hamnat på vad gäller förhållanden och självkänsla. Läser Hemligheten. Det tycker jag att ni också ska göra. Den är löjligt bra och ger åtminstone mig mycket att tänka på. Alltså, även om det skulle visa sig att förändringsbehovet beror på pms är det liksom för sent att stanna tåget. Jag har nämligen bara 40 sidor kvar.
I had a dream, that I was your neighbor about to give birth
Hade en sån där konstig dröm just innan jag vaknade i morse. Jag drömde att jag låg inne på förlossningen för att föda, men mitt där insåg jag att jag inte hade någon gravidmage. Den hade funnits där, men aldrig växt efter några månader, som att en spontan abort hade inträffat. Jag skämdes så förtvivlat över att ligga på förlossningen utan att faktiskt skulla föda. Hur hade jag inte kunnat märka något?? Varför säger inte sköterskorna något? Jag kände mig förståndshandikappad.
Det är en sån dröm som inte försvinner i samma ögonblick man vaknar, så den var central i mina grubblerier där kring frukost. Så kom jag på det. Hela Matt-grejen. Att så mycket var på gång, men att jag avbröt allt. En spontan abort av en potentiell framtid och ett högst märkligt förhållande till följd av total stiltjé i mitt känsloliv. Det där fostret är borta nu. Jag tog kål på det fostrets liv och möjlighet till en framtid. Känslorna drabbades av en spontan abort och efter en sen sådan måste man skrapas. Skrapas = göra slut. Fast förvirrad på någon förlossning skall jag icke vara. Nej, jag vet utgången. Fosterlös för nu.
Jag har startat en karateklubb, men den andra medlemmen fattar inte vad den går ut på.
onsdagsbestyr
Till att börja med vill jag berätta att jag hade fått dela ut 20-lappar hejvilt igår om några hade vågat sätta emot. Jag hade jättefel.
Sen tänkte jag på det där med bröd. Jag borde bli bagare, mest för att jag tycker att det är riktigt roligt att baka, men också för att jag gör fint och gott bröd. Som det här morotsbrödet, till exempel.
