och det innebär både välsignelse och förbannelse. alltså the moment i let go of it was the moment i got more than i could handle. nog ordat om detta. imorgon börjar jag 06.30. det är rätt tidigt, alltså.

jag kan inte riktigt sätta ord på hur sann gårdagens blogginläggs rubrik är.

har haft en väldigt bra officiellt första dag på mitt nya jobb. mina två inskolningsdagar gjorde att allt bara flöt på bra idag. jag är nöjd. nöjd och rätt trött. men det är det där när man har hund, att man inte bara kan varva ner och chilla direkt när man kommer hem från jobbet. för trots att de hade varit ute mitt på dagen är de rätt sugna på att få komma ut och gå/springa av sig. så jag kastade i mig middag och sen mötte vi upp med linnea och hennes hundar. jag hade redan bestämt att jag inte fick varva ner efter den långrundan heller, eftersom lägenheten var långt mycket solkigare än min smärtgräns för sunkighet i mitt hem tillåter. har storstädat badrummet och dammsugit n o g a. diskat bort all disk och skurat med stålull runt plattorna på spisen. en annan dag ska jag skura golvet. för efter det ilet och en dusch på det tog orken slut. nu är det kvällsfika som gäller. lovely!

och jo. singellivet är the shit. idag överväger jag att aldrig leva i något förhållande igen. jag hoppas dock att jag ändrar mig någon gång. men inte än. inte innan 2009 är slut i alla fall.

lyssna, strunta i att det är lila bakgrund, ta till er av min rubrik.

igår fick jag inte bara vara med på ett fint och roligt bröllop. jag fick även vara med om en "helt klart bäst hittills"-grej, nämligen utgångsmarchen. all you need is love. på orgel. och organisten såg inte alls ut att vara en som spelar all you need is love. men han gjorde det. och såg rätt nöjd ut. jag blev överlycklig när jag hörde att det var just den låten.

alltså. bästa utgångsmarch hittills:

jag känner att det är synd att jag är förbjuden att berätta om saker vitt och brett som händer på förskolan. för det händer så mycket där som är värt att berättas. men jag tänker inte riskera att smutsa ner mitt rykte inom barnomsorgen och böter eller fängelse på det bara för att få berätta. det som egentligen räcker att jag säger nu är att jag trivs och att jag tror att det här kommer att bli bra.

reflekterade över min playlist på spotify. jämförde den med vad jag brukar lyssna på när jag lyssnar på skivor. i vanliga fall betyder 97% av musiken jag lyssnar på någonting specifikt för mig. med spotify och en spellista som än så länge är relativt blygsam samling på cirka 40-50 låtar är det procentantalet nere på kanske 8. med lite tur.

låtarna som betyder något för mig på min spotifyplaylist är:
1. the match med j. tempest
2. broken strings med james morrison och nelly furtado
3. pride (in the name of love) med u2
4. where the streets have no name med u2 (den låten ska jag förresten ha som ingångsmarch den dagen jag gifter mig. förvägras jag den får det vara. hela giftermålesgrejen, alltså.)

fast jag har ju fortfarande bara bra musik på playlisten. den har bara inte kommit att innebära ett kapitel i mitt liv än. men en som nästan är direktkvalificerad är make your own kind of music med mama cass.

jag har gjort min första dag på förskolan idag. imorgon blir min andra. det är mina två inskolningsdagar. från nästa vecka jobbar jag på utan personlig coach.

nu är jag så trött att allt jag orkade fixa till kvällsmat var:

1 morot
1 glas vatten
resten av frostingen som blev över sist jag gjorde morotskaka. den övriga resten åt jag när jag kom hem. så gott att man borde ersätta lösviktsgodis med det. frosting och djungelvrål. det skulle göra a heck of a saturday night. ja, om man nu inte ska på bröllop, vilket jag ska nu på lördag. men säg fredag kväll då. för då ska jag göra i n g e n t i n g. och nej. jag är inte öppen för förslag då. (jag kommer inte orka äta upp all frosting. det är lite för mäktigt. fyra teskedar och sen vill man liksom inte mer. jag håller mig till djungelvrål och en bra film.)

börjar nio imorgon. rena sovmorgonen jämfört med idag (07.30), kan man tycka. men jag ska vara så förtjusande hurtig att jag kliver upp samma tid ändå, så jag kan gå en långrunda med hundarna innan jag far till jobbet. jobbet som faktiskt känns riktigt roligt och bra.

jag är ju en sån där jobbig människa som alltid höftar till sina recept, men ungefär så här såg ingredienslistan ut:

50g jäst
5 dl ljummet vatten
2 tsk råsocker
1½- 2 tsk salt
½ dl sirap
1½-2 tsk brödkryddor
4-6 dl råmjöl
resten vetemjöl special till degen blir fin.

arbeta ihop ordentligt.

låt jäsa 40-60 minuter.

jag formade två bröd och la i avlånga formar, lät det jäsa 20 minuter till.

i ugnen på 175 grader på nedre falsen tills bröden ser klara ut. jag vet faktiskt inte hur länge de stod inne, men kanske 30-40 minuter? kanske 20. jag vet inte. ni får hålla koll :)

klart och betalt!

såklart kan man välja att göra ett grövre bröd genom att ta grövre mjölsorter, var bara less på grovt bröd nu eftersom det är det jag har gjort de senaste 45 gångerna jag har bakat.

det är faktiskt såhär hon brukar göra när hon blir less. less på att jag bara är tråkig, less på leksakerna och less på att vänta. framför allt gör hon såhär när less-heten är där i kombination med trötthet. riktigt söt!

idag har jag kollat på första säsongens fyra första avsnitt av en annan del av köping. jag blev kär. i programmet, alltså. eller. kär och kär. stormförtjust. (jag jobbar på att inte nöta ut ordet "kär".) därför vill jag tipsa alla er läsare om att gå in och kolla på det tredje avsnittet . jag skrattade så jag nästan grät. jag tycker att det är asfint och asroligt på samma gång. undra om man kan bo på sådana boenden även om man inte är utvecklingsstörd på något vis. det verkar vara en fin tillvaro, liksom.

sitter hemma hos jenny och har käkat ostbricka och spelat ett halvt parti tp, och utifrån ställningen när vi avrundade verkade det inte bättre än att jag skulle tagit hem det hela. om vi spelade klart, vill säga. nu sitter jag med två inbakade flätor som övergår i pippilotter och ska platta jennys hår så fort jag är klar med det här.

har indirekt varit en ingrediens i en svensexa idag. inte varje dag man är det.

på måndag får jag internet, har jag blivit lovad. då ska jag skriva roliga inlägg igen.

over and out.

jobbarjobbarjobbar. synd att inte pengarna trillar in på kontot just efter varje avklarad arbetstimme. då hade jag tusan inte varit så pank i nuläget.

har först varit på förskolan idag och hälsat på. och storbossen där imponerades. jag gillade henne också. hon var väldigt reko. inget knössel där, inte.

har jobbat vidare på labbet. för att min insats behövdes due to fortsatt magsjuka och andra sjukdomar. inte mig emot.

ska hem och ut på en lite längre runda med hundarna, i sällskap av linnea, sammi och soda. sånt är en sann lyx. sällskap på promenaderna alltså. i synnerhet i tider som dessa, när jag finner något vara så trist som att traska tomtebo runt. hoppas att det ändrar sig till nästa vecka.

jag har tänkt en del, och när jag har sammanfattat det i mitt huvud ska jag också sammanfatta det hela för er. tills dess skriver jag av mig i min kära dagbok. (fast jag inleder aldrig med "kära dagbok". jag kör med en överskrift som skvallrar om en händelse eller en tanke. allt för att liksom hitta igen det jag vill påminna mig om en annan dag.)

livet leker och allt är väl. nästan allt.

det finns två sidor av mig. det har jag riktigt förstått i förmiddags. och igår insåg jag att jag är konstant kär i något eller någon och vet uppriktigt inte hur man stänger av kär-knappen. mer om det sen.

en del av mig är åttiosex år. klok och förnuftig, älskar både mig själv och andra, har integritet och behandlar både sig själv och sin omvärld med respekt. det är den delen av mig som skriver och skriver och skriver. och stickar och virkar och broderar, förstås.

den andra delen av mig är forever fjorton. det är den delen av mig som blir dagskär, och då ofta i kändisar. det är också den delen av mig som sitter och ritar hjärtan och skriver ord och namn inuti dem, räknar ut procent på mig och diverse fina människor av det motsatta könet. det är den delen av mig som dagdrömmer.

grejen är den att jag verkligen gillar båda sidorna av mig och jag hoppas att de aldrig försvinner. någonsin. för jag gillar att handarbeta och jag  ä l s k a r  att dagdrömma och trivs med att kludda hjärtan och skriva saker och ting. det där med ord och bokstäver har åttiosexåringen och fjortonåringen definitivt gemensamt. och för att göra en liten mjuk övergång till nästa grej kan jag meddela att en dagskärlek (kärlek som varar i en dag upp till en vecka, eller kanske en dag i veckan (jag är alltid lite dagskär i mcdreamy när jag har kollat på grey's anatomy) eller på något annat kortvarigt sätt) piffar upp dagarna lite. gör det liite roligare, men nog egentligen bara om man trivs med att dagdrömma och gör det ganska ofta. förresten. man kan vara dagskär i någon man känner också.

men till det att jag faktiskt alltid är kär. jag tycker ju att det är ganska trevligt att vara det. just nu är jag askär i joey tempest och lyssnar bara på de två soloplattor jag har av honom. (och faktiskt. skulle han motsvara sina texter i verkligheten skulle jag gifta mig med honom nu på stört. utan att ens tveka lite grann.) när jag har varit på loppis kan jag gå och vara kär i något fint jag har köpt. som sist, när jag hade dragit hem fyra stolar och en stringhylla, då var jag kär i stringhyllan säkert en hel vecka. stolarna är fortfarande det jag faller tillbaka på och är kär i när inget annat lyckas distrahera mig såpass mycket att jag blir kär i det distraherande. jag är alltså konstant kär. i livet, i musik, i joey tempest, i en vänskap, i en sak, i en film, i en dagdröm. problemet är bara det att jag ju aldrig riktigt kommer att känna någon skillnad när jag träffar mannen i mitt liv. innebär det att vem som helst som matchar kriterierna och lyckas fånga mitt intresse kommer att duga? eller ska jag gå i terapi för att lära mig att inte vara kär, att lära mig att släppa något som får mig att må bra varje dag? det låter ju inte riktigt klokt, det heller. "hej fru psykolog. jo, jag har ett problem. jag mår så himla bra och är så vansinnigt kär hela tiden." men på riktigt. hur i hela världen ska jag någonsin uppfatta någon skillnad, veta när det liksom är kärlek på riktigt? gosh, jag är alldeles för lättanpassad. annelies dags i-landsproblem, uppenbarligen.

---

googlade just för att få veta hur gammal joey tempest egentligen är. f y r t i o f e m  år. jag vet inte hur sugen jag är på att gifta mig med en fyrtiofemåring. som väl är är han redan gift, så det är ingen risk att jag måste leva upp till det sagda. lucky me.

imorgon bär det norrut igen till ett hem som i nuläget inte alls känns som mitt hem. men så är det alltid. samma sak när jag ska hit ner, att jag känner att det känns omständligt att åka hemifrån för att åka hit. jag får helt enkelt inse att jag har flera hem. eller som a. sundholm sa: home is where my computer is.

jag har sagt nej till en till flockmedlem idag. en liten, söt jack russel-kille som ser ut som en tax i ansiktet. vansinnigt fin, både i sättet och utseendet. men nej. sånt ska tänkas och kännas igenom ett tag innan det genomförs. mitt nej idag betyder definitivt inte nej för alltid, men för nu. jag har två fina som också behöver jobbas med, så det bli bra så. dessutom verkar det inte bättre än att dexter ska bli veckoboende hos mig när jag kommer hem. det ser jag fram emot väldigt mycket!

nu är det god middag med en stor del av familjen sista kvällen hemma. tacksamtacksamtacksam för tiden här och familjen och vännerna som jag har fått spendera såpass mycket tid med.