jag gillade inte att fylla tjugo. jag firade inte att jag fyllde 21. inte heller 22. inte heller 23. 24? tack för att du frågar, men aldrig i livet. mm, 25 då? japps. 25 firade jag. då fanns det ingen fylla-år-ångest som gnagde inuti mig. 26 firades och så även 27, om än något motvilligt. mm. 28 då? hur blir det med 28? det är just såpass en halv månad dit och jag känner av en annalkande 30-årskris. den kommer alldeles för tidigt, känner jag, men den kom i samma veva som jag landade på västkusten. det är lite oroväckande.

ja, alltså. vi firade jul igår, så det är tveksamt om det här verkligen räknas som att blogga på julafton. jag tror inte det gör det, faktiskt. eller kanske lite. em och jag öppnade ju lite paket idag på morgonen, paket som var öppningsförbud på tidigare. jag fick nio paket kärlek och omtänksamhet. saker jag behövde, saker jag vill ha men inte unnar mig själv och saker jag inte ens hade tänkt på skulle vara bra att ha. som ett överfallslarm MED ficklampa. jag måste läsa användarmanualen så att jag inte försöker skrämma bort en förövare med ficklampa eller jaga bort mörkret med en förtvivlat hög ljudsignal.

igår firade vi inte bara jul. jag såg till att göra äldsta syskonbarnet åksjukt med min stresskörning mellan horred och varberg OCH fick bilen ombesiktigad. nu är den good to go ett år till. sånt gillar jag. en bra julklapp från bilprovningen till mig. jo, man tackar!

det kom en massa snö till bua och göteborg idag. tio centimeter ungefär. det gjorde mig både väldigt glad och väldigt besviken. glad för att jag kanske, kanske får uppleva min första vita jul här sedan barndomen plus att jag älskar vinter och tycker att ett snöigt landskap kanske är det finaste som finns. (saknas bara lite skoter eller skidor på det, fast jag såg en hel kluns med barn tolka på ett par pulkor efter catrins tomas moped. inte illa!) jag blev urbesviken, eftersom all den där snön gjorde att pappa inte tordes köra ens ned för backen med släpet och därmed ställdes dagens planerade flytt in. den blir av imorgon istället. 09.00 sharp.

jag pratade med bee igår när jag färdades längs e4an, i mariestadstrakten. jag körde min jenny w och em körde pappas bil med släp efter och pappa satt bredvid henne. i samband med att de bytte förare bytte vi också ordning på vem som körde först och vem som körde sist. jag tog följdaktligen täten och då blev det bekymmersamt för mig. ni förstår, jag är en ganska offensiv förare som betydligt mycket hellre kör tjugo över hastighetsbegränsningen än två under. Jag tycker att det är roligt att köra på snö, för då kan jag testa gränserna lite, se när det släpper, träna på att sladda och att häva de där sladdarna.

nåväl. jag körde först i sällskapet och det blev svårt. jag visste ju att em och pappa låg under hastighetsbegränsningen och vi hade sagt att vi kör tillsammans ner. det stora problemet var att jag inte tvingades sänka farten eftersom jag låg bakom de andra två, utan nu låg jag före och resultatet var det att jag gasade på. sen fick jag dåligt samvete för att jag lämnade de andra två och saktade ner lite. så pratade jag då med bee och följande konversation utspelade sig:
- åååh! så segt att köra så lååååångsamt! det känns så... förödmjukande att bli omkörd av alla bilar i närheten!
- ja, de kan ju inte veta att du brukar ligga först på e4an.

och det är helt sant. i trafiken tävlar jag. kom på det på väg mellan göteborg och bua idag, att jag vill köra först alltid. jag ser det som ett trafikhinder om det ligger en bil före mig, så jag gasar på och kör om. så jag ligger först. alltid.

så. denna långa berättelse bara för att komma fram till detta: jag kan inte ligga först på e6an. och det är så frustrerande. jag provade ett tag, men så insåg jag att jag körde i 140 och började tycka synd om jenny w så jag sänkte till 130. jag kan liksom inte vara först längre. jag vinner inte trafiktävlingen. det kommer alltid att finnas störningar i trafiken i form av andra bilar. och några bilar kör till och med om mig och jag känner mig smått förödmjukad varje gång.

ganska snabbt insåg jag problemet och började klura på en strategi. plan a (jag har ingen plan b än) är att hitta en bil som kör i 120-130 och lägga mig bakom den. då, när vi blir omkörda, kan jag åtminstone tänka att "ha! vi är ett lag, och vi skiter i att ni kör om. varför? för att vi är snyggare, smartare och alltid lite bättre. förresten, har du hört den om haren och sköldpaddan? nä, tänkte väl det. you'll see." men det går bara att tänka så om man är ett lag, för man vet egentligen att man förlorar tävlingen om vem som kommer fram först. men två är man lite starkare än en, strunt samma i om den andra parten inte förstått att den är en del av ett lag. vad tror ni? kan det funka? finns det andra förslag?

alltså bor jag för tillfället i bua. imorgon får jag nyckeln till lägenheten och flyttar in lite grann, sen blir det resten på måndag.

plus i livet:
alla mina saker rymdes i två bilar och ett släp
resan ner gick bara fint
flytt- och farväl-stressen har lämnat mig
mamma hade gjort mysigt i huset och fixat god kvällsmat när vi kom fram

minus i livet:
jag bor inte längre granne med bee och dee
det finns ingen snö på västkusten
jag är inte miljonär

idag har jag gått en skattjakt med en tidig julklapp som mål. otroligt förvånad blev jag över att finna en cykel som helt plötsligt bara var min. bee och dee - v ä r l d e n s  bästa! kärlek, kärlek!

efter ytterligare städning och frysavfrostning (jössesanådasåtrist) kom pappa och em hit. de ska hjälpa mig att flytta. lika mycket som jag har längtat efter att få träffa dem, lika mycket har jag våndats över deras ankomst, eftersom den markerar att "nu är slutet på det här kapitlet obönhörligen nära".

igår när jag kände lite förtvivlan över allt ljuvligt jag lämnar kvar här och över att just det här kapitlet drar sig mot sitt slut sa hortlund till mig att "men du. en bok har många kapitel. det här är bara ett!" och då kändes det så mycket bättre och inte alls definitivt längre. vem vet var i livet jag är om fem år eller så? förmodligen och förhoppningsvis ett helt kapitel eller två efter det jag är på väg att börja skriva på nu.

kärlek och respekt

hej lisen!

du skrev i mitt första inlägg efter pausen att "äntligen är du tillbaka" eller något sånt. jag undrar så, vem är du? var bor du? hur i all världen hittade du hit? hur gammal är du? vad gör du om dagarna? jag är så vansinnigt nyfiken av mig och då är det enda rätta att fråga :) jag vet att du har varit med ett tag, men nu kommer jag på mig själv att undra ungefär varje gång jag kollar min blogg.

om du vill, så maila mig på anneliealb@hotmail.com. såklart bara om du vill!

till din tjänst,
annelufs

idag hävdade dee att det var så länge sedan jag såg en snopp att de har ändrats sedan dess, till följd av evolution. jag vet inte om det är en bra eller dålig sak. bra, tänker jag. jag är rätt nöjd med att vara umeås mest frigida kvinna. jo, det är sant. jag utsågs till det härom veckan av tidningen city. eller nej. inte sant. men det hade kunnat vara det. det där med tidningen city, alltså. det där med frigiditeten - definitivt sant.

jag har världens bästa jobb. baserat på nedanstående konversation och kommentarer som yttrats idag tror jag ni förstår varför.

jesusbarnets bad/dop
(b=barn, a=annelufs)
b: jag råkade tappa lilla jesusbarnet i toaletten idag. jesusbarnet i krubban var det.
a: men oj! det var illa! var det före eller efter att du hade kissat?
b: inte jaaag! mamma hade kissat!
a: jaha! vad hände sen med jesusbarnet då? spolades han ner i toaletten?
b: nä, mamma plockade upp honom.
a: jaha ja. fick han kanske bli lite tvättad sen?
b: ja, lite tvättade vi honom.

luciafirandets luzilla
vi kommer in, stilla och vackert och barnen sjunger det ljuvaste de kan. föräldrarna tittar på och väldigt många tar kort. efter andra sången avbryter vår egen luzilla (lucia+bridezilla) hela uppträdandet:
- fröken! varför är fönstret öppet?
svaret spelar egentligen inte så stor roll, eftersom alla barns fokus har flyttats från uppträdandet till det öppna fönstret. efter lite sjå kommer vi tillbaka till ursprungsläge och sjunger den tredje sången. efter det var det dags för luzilla igen.
- men mammaaa! har du inte kameran med dig?
mamman nickar.
- men då måste du ju ta kort!! ta på oss nu!
alla vuxna fnissar lite diskret och vi tar snabbt till ton igen. (vid det här laget har en av stjärngossarna bestämt sig för att göra piruetter hela sångerna igenom, med ögonen stängda.) sång fyra och fem hinner vi sjunga innan fröken luzilla, som nu har övergått till att vara lite polis i sammanhanget, tar till orda igen:
- fröken, du sjöng fel! varför sjöng du "är nära" när det skulle vara "ska komma"? det är faktiskt "ska komma" i slutet på den versen!
då fnissades det inte så diskret längre. inte undra på, liksom. men vi fick sjungt färdigt alla sånger utan några vidare störningar i programmet (utöver den snurrande, blundande stjärngossen förstås) och till slut var showen över. tackar för det, men roligt hade jag tusan!

ibland, när vi pratar om ålder och sånt på förskolan, frågar vi barnen när man är barn och när man är vuxen. det finns inget rätt eller fel svar på det där, eftersom det ju beror helt på hur den svarande tänker. kan man vara vuxen och samtidigt spendera massa tid och massa pengar på tv-spel? ja, uppenbarligen kan man det. kan man vara barn och veta vad man vill? ja, o ja, svarar jag på det. när svaren är så öppna känns det så genomlöjligt när pedagogen ändå ska vara så snusförnuftig och liksom sitta inne med ett "rätt" svar. jodåtack, vuxen är man när man tar ansvar för sitt liv. ja, men i allsin dar, då kan man ju fråga sig från vems åsikt man ska utgå. och så är man tillbaka till: kan man vara vuxen och samtidigt... ja, ni fattar.

jag har två alternativ som man kan svara. fler egentligen, förstås, men från idag lever jag liksom upp till dessa två. håll i hatten, för det är vuxenpoäng på de två så det förslår!
1. man har frikort på landstingsvård.
2. man äger en symaskin.
och nog finns det väl fler saker jag känner att jag kan kryssa för och till slut bli mamma mogen, fastän att är singel och fortfarande blott tjugosju år gammal. nåväl. jag har dock några kvar.

lista över vuxenpoäng jag har att se fram emot:
1. dubbelsäng. min är en och tjugo. alldeles lagom för en sån som jag.
2. kombi. min bästa sedan duger väldigt gott åt mig.
3. att äga sin bostad. det ligger en bit bort.
4. en livskamrat. you can't live without them, you can't shoot them. glada singeldagar nu dock, utan någon stress att binda mig.
5. garage. nej, men motorvärmarstolpe som inte utnyttjats en endaste gång än.
6. bridgeblandning. det är inte så gott. däremot funkar allt från riesen till violtablettask, marianne och skolkritor.
7. danskurs. kommer mest troligt aldrig att hända.
8. dejtingsajt. alltså. inget fel på dem, men jag börjar hellre i andra änden. med en rykande stabil vänskap, alltså.
9. fast jobb.
10. barn. jag har ju noll egna, men sjutton på jobbet. fast de är ju inte mina på riktigt, så de räknas inte.

idag har varit ganska vidrig, faktiskt. både på jobbet och privat har det varit så mycket piss i motvind som jag kan ta på en och samma dag. i alla fall så mycket jag kan ta idag. less och rätt arg ringde jag dee när jag parkerat bilen hemma och sa "jag kommer över nu". han blev lite förvånad och frågade om jag redan hade hunnit äta middag. "näe, och jag skiter i det idag. jag är för less för att både laga mat och sen äta den." ganska bittert sa jag det. mm. tre minuter senare klev jag in genom dörren hos bee och dee och herrn i huset mötte mig och sa att jag har två alternativ. (dee är lite av en mathitler. väldigt bra sådana här dagar.)
1. crepes till middag
2. kyckling och ris till middag.
det handlade om färdiga matlådor, bara att värma på. lika bittert som innan sa jag "ris och kyckling". kort och gott. sen kräktes jag ut all skit med idag, bröt ihop, åt, grät, åt och sen kaffe på det. jag fick dricka ur finaste-mumin-muggen. sen fick jag lyssna på ane brun fastän dee inte alls tycker att hon är bra och jag blev kliad på ryggen i säkert tjugo minuter.
för en pytteliten stund sen gick jag hem. mätt, bra mycket mer nöjd och nästan med lite hopp om livet. nu ska jag packa lite mer och lyssna på världens bästa timo. när jag blir stor ska jag gifta mig med come sunshine. fast den finns inte så bra på youtube, iallafall inte så jag hittar den. det finns däremot my valentine. det är den nästbästa tillsammans med 16, så här får ni: my valentine.

jo, ser ni. det är för att långt bak-i-tiden, då man imponerade med tyngst revolver eller fluffigaste underkjolen, då var det så hemskt fult att fråga var toaletten var. eller säga att man behövde besöka toaletten, för den delen. fiffig som engelsmannen är, fanns det en enkel lösning på detta. till vilket värdshus eller hotell man än kom, så var toaletten i room number one hundred. 100. loo.

med den här berättelsen dagas det åter i fröken annelufs blogg. innan skrev jag för familjen i söder. från nu och framåt skriver jag för bee och dee i norr. med lägenheten full med flyttlådor och ett humör som växlar lättare och oftare än hos en gravid kvinna säger jag: godmorgon bloggen!

never forget that you are awesome.